Januariläsning

En rysk roman av Emanuelle Carrère, The Shipyard av Juan Carlos Onetti, I Capture the Castle av Dodie Smith, Caravaggio, the Complete Works av Sebastian Schütze, Caravaggio Bacon, utställningskatalog, Galleria Borghese.

Jag har gillat Carrères tre tidigare böcker på svenska riktigt mycket. Vinterskola, Mustaschen och Herr Romand. Det är kusliga berättelser alla tre och de handlar alla om män som plötsligt är främlingar för sig själva. Va? Är detta jag? Det kan jag inte acceptera. En rysk roman är en sorts självbiografi där författaren berättar två historier, dels om när han åkte till Ryssland för att göra en dokumentärfilm, dels om ett nytt kärleksförhållande. På sina ställen får vi skärvor av författarens släkthistoria. Den bild man får av Emanuelle Carrère är inte positiv. I den här boken skildras han som en självupptagen, bortskämd tölp, en översittare och besserwisser. Jag vill tro att det är den skicklige författaren som visar vad han kan och att han inte på allvar försökt berätta om sitt liv de senaste två åren. Men kanske gör han det, och då är det illa. Bland annat orsakar han det grymma mordet på en mamma och hennes spädbarn bara för att han har en dimmig tanke om att han borde vistas mer i Ryssland och komma i kontkat med sin ryska själ. Jag kommer nog att tänka på den här boken ibland, men inte för att jag gillade den utan för att den gjorde mig irriterad på författaren.

The Shipyard hade jag aldrig läst om jag inte fått den rekommenderad på torget. Jag vill ogärna tala om torget här på bloggen, det är en annan värld som förtjänar ett annat forum, men lite kan jag ju berätta, någon gång ibland. I somras stod jag och pratade med en stammis när en cyklist i full mundering kom fram och på engelska frågade om vägen till närmaste cykelaffär. Jag hörde att han var från Skottland, och mycket riktigt, han undervisade på St Andrews universitet. Den syns inte på mig, sa han, men jag kommer från Uruguay. Som liten hade han flyttat till Skottland men han hade fortfarande starka band till födelselandet. Han undervisade t ex i spanska. Vi kom att tala om författare och han slog direkt fast att om man bara får nämna en enda författare från Uruguay så måste det bli Juan Carlos Onetti, och om man ska välja hans bästa bok så måste det vara The Shipyard, El Astillero i original. En sådan rekommendation måste man följa och nu har jag läst denna bok. Jag kan ärligt säga att den inte liknar något annat jag läst, och det är högsta beröm när det kommer från mig. Citerade tyckare på bokens omslag jämför med Graham Greene, Albert Camus, Samuel Beckett, men Onetti är helt egen och behöv er inte jämföras med någon. Boken handlar om en knäckt man som kommer tillbaka till den lilla staden han en gång bodde i och där han på den tiden var någon att räkna med. Nu är han, som det heter, en skugga av sitt gamla jag. Av en slump får han jobbet att driva ett gammalt skeppsvarv. Det går dåligt, men större delen av boken handlar ändå om detta arbete. Stilen är egenartad. Precis i början tar det emot lite, men strax är man inne i flödet. Jag tror att översättningen är utmärkt, för man sugs in i Onettis värld, i det annorlunda tempot, de för mig främmande figurerna och värderingarna. Okej, det är spännande som en Greene, tänkvärt som en Camus, förbryllande och kittlande som en Beckett. Men mer ändå.

I Capture the Castle skildrar också en främmande värld, men den är brittisk och därför lite mer bekant för en annan. Berättaren skriver dagbok och skildrar (captures) sin familj. De bor i en gammal borg från medeltiden. De flyttade dit för att fadern skulle få skrivro till sin nya bok. Han har skrivit en framgångsrik bok, lite grann som Räddaren i Nöden, som läses och tolkas världen över. Problemet är bara att pappan inte kan skriva något mer. Han sitter hela dagarna i sitt arbetsrum och löser korsord och läser deckare. Inga pengar kommer in, när berättelsen börjar har man sålt i stort sett varenda möbel och finare klädesplagg man har. Familjen är utblottad. Men saker händer, det kommer nya grannar som också är nya ägare till borgen (familjen får bara hyra på ett trettioårskontrakt.) I motsats till exempelvis Carrères bok kan jag verkligen förundras över vart författaren fått denna historia ifrån. Den är så sann, fast det är uppdiktad. Karaktärerna är verkliga, boken känns verkligen som en flickas dagbok. Författarens mest kända bok idag är Pongo och de 101 dalmatinerna. Den är nog närmare författarens verklighet än I Capture the Castle, ändå är det Dalmatinerna som blev Disneyfilm och Castle som blev kultbok. Nå, nu har denna också blivit film, med tidigare nämnde Bill Nighy i rollen som fadern med skrivkramp. Boken målar en intressant bild av England på 30-talet men den stora förtjänsten är ändå karaktärerna. Det är en glad bok, trots en hel del umbäranden. En glad bok som måste läsas.

Två riktigt bra romaner, en hyfsad. Till det lägger jag en av de större böcker jag läst, Caravaggio, the complete works, 30x40cm. Mest reproduktioner av konstnärens tavlor, men en hel del text också. Och utställningskatalogen för Caravaggio Bacon-utställningen i Rom. Mycket informativa och användbara böcker.