Att läsa morgontidningen, i det här fallet Sydsvenskan, ger allt oftare en kick av fel sort. Jag blir irriterad över faktafel och slappt skrivande. De gånger jag överhuvudtaget hittar någon artikel värd att läsa bland alla annonser och stora, meningslösa färgbilder, det vill säga. Idag läste jag en recension av Ricky Gervais nya film, Cemetery Junction. Mattias Oscarsson skriver att ”(f)ilmen fick genomgående goda recensioner när den gick upp på bio i Storbritannien.”.
Var det så? tänkte jag. Det minns inte jag. Tvärt om. Den fick överlag negativ kritik. Och eftersom jag ibland inte kan släppa saker som egentligen inte förtjänar min uppmärksamhet så var jag tvungen att kolla detta påstående. De recensioner jag hittar på nätet ger mig rätt. Från ljumma till tvärnegativa omdömen. Hittar inga som är helt positiva. Läs här, den som giter:Daily Mirror, The Independent och The Guardian. Varför skriver man en sådan sak när det inte finns någon täckning? Recensenten tycker att filmen är ganska bra och vill att andra också ska ha tyckt det. Men ändå, det ska ju vara en professionell skribent. Var är professionalismen? Den här recensionen är kanske tidningens minst viktiga text, så varför hetsa upp sig över en förflugen mening? Jo, för om den här sortens fel finns här, där jag kan upptäckta dem, vad finns det då inte för fel, vinklingar och önsketänkanden i viktigare texter om politik och världshändelser, som jag inte kan avslöja?
I samma tidning recenseras en performanceföreställning (medveten tautologi) om dansaren Nijinsky. Recensenten Julia Svensson skriver att ”Nijinsky betraktades i skuggan av dagböckerna länge som en dåre”. Vad betyder det? Att han länge betraktats som en dåre – vad ”dåre” nu betyder – men att han inte längre gör det? Han var i alla fall så pass mentalt störd från 1920 till sin död 1950 att han satt på sjukhus. Om det är det som menas med dåre, så kan bilden om honom knappast omvärderats. Också slappt skrivet, det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, som det heter. Och så står det att det ”sedan några år finns en svensk översättning av Nijinskys dagböcker”. Första utgåvan kom faktiskt redan 1978. Den är inte komplett, men inte värdelös heller. Igen slapphet i faktakollen.
Jag blir helskärrad över alla fel jag antagligen missar och tar för sanningar i andra delar av tidningen.
johns antikvariat 
Ajajaj. Det var ord och inga visor.
Har du skickat denna din text till Sydsvenskan? Det borde du.
Tänk om jag kunde engagera mig lika mycket i viktigare saker!
Nu är det här förvisso ett urgammalt inlägg, men jag kommenterar här ändå eftersom jag har tänkt i exakt samma banor som du och förhoppningvis kan bidra med trösten att du inte är ensam. För ett tag sedan snubblade jag över ett tal av Michael Crichton som innehåller en (nästan kusligt lik) skildring av just det du beskriver i ditt inlägg. Jag tar mig friheten att dela med mig av en bit av det talet här.
”Media carries with it a credibility that is totally undeserved. You have all experienced this, in what I call the Murray Gell-Mann Amnesia effect. (I refer to it by this name because I once discussed it with Murray Gell-Mann, and by dropping a famous name I imply greater
importance to myself, and to the effect, than it would otherwise have.)
Briefly stated, the Gell-Mann Amnesia effect is as follows. You open the newspaper to an article on some subject you know well. In Murray’s case, physics. In mine, show business. You read the article and see the journalist has absolutely no understanding of either the facts or the issues. Often, the article is so wrong it actually presents the story backward—reversing cause and effect. I call these the ”wet streets cause rain” stories. Paper’s full of them.
In any case, you read with exasperation or amusement the multiple errors in a story, and then turn the page to national or international affairs, and read as if the rest of the newspaper was somehow more accurate about Palestine than the baloney you just read. You turn the page, and forget what you know.
That is the Gell-Mann Amnesia effect. I’d point out it does not operate in other arenas of life. In ordinary life, if somebody consistently exaggerates or lies to you, you soon discount everything they say. In court, there is the legal doctrine of falsus in uno, falsus in omnibus, which means untruthful in one part, untruthful in all. But when it comes to the media, we believe against evidence that it is probably worth our time to read other parts of the paper. When, in fact, it almost certainly isn’t. The only possible explanation for our behavior is amnesia.”
Hela talet finns här: http://geer.tinho.net/crichton.why.speculate.txt
Ha! Har glömt att jag skrev detta. Crichton formulerar det mycket bättre. Tack för det citatet. Nuförtiden har jag papperstidning några månader om året. Brist på faktakoll och tydlighet är frånvarande ganska ofta i de texter som råkar hamna under mina ögon. Journalisterna/skribenterna är trängda på ett helt annat sätt nu än förr, de hinner inte göra det jobb de vet att de borde göra.
På tal om Nijinskij, när den ocensurerade utgåvan kom ut i Sverige recenserades den i Sydsvenskan – av mig!
Häftigt! Tycker du att den är läsvärd? Jag gissar mig till att svaret är ja.