Generation Kill går mot sitt slut. Det måste vara bland det dystraste som visats på TV någonsin. Den dokumentära känslan gör att berättelsen kryper under huden på den mest härdade tittare. Jag tänker på Holocaust som vi fick se i skolan. Den skulle vara så äkta och drabbande och där var James Woods och hela baletten. Men redan då som ganska liten såg jag att något var fel. Det var fortfarande en söt hinna över storyn och bilderna talade inte sanning, de var falska, förskönade. Generation Kill ger den bästa bild av krig som jag sett på film eller TV. Det är förvirrat, det är meningslöst, ingen fattar vad som händer eller varför. Och det är våldsamt, poänglöst våldsamt.
I julas fick jag Oz-boxen av mig själv i julklapp. 21 skivor av fängelsemisär. Vilket party. Den serien gick på trean och jag fick aldrig något flyt i tittandet. Ett avsnitt här och ett där, sent på kvällarna, och så en massa reklam. Det är skönt att se den i ganska snabb följd, utan avbrott. Ett trevligt sammanträffande som visar att två negativa kan bli ett plus är skådespelaren Lee Tergesen. I Oz är han på ett vis huvudkaraktären. Han spelar advokaten Tobias Beecher som är dömd för rattfylla och vållande till annan död. Serien börjar med att han kommer till Oz och i början är det genom hans ögon vi lär oss hur Oz fungerar. Med tidens gång blir den ganska snälle Tobias nedbruten, börjar knarka, blir flickvän till sin cellkollega, nazisten. Det är väldigt tragiskt, det hela.
Men så kommer han tillbaka i Generation Kill. Inte Tobas Beecher, förstås, men skådespelaren Lee Tergesen. Han har samma sorts roll här, de utomstående ögonen, den som publiken kan identifiera sig med, den som reagerar på det han upplever som annorlunda men som är normalt i den här världen. I Generation Kill är han den inbäddade journalisten Evan Wright, han som skrev boken som serien är gjord efter. Jag tänker, så skönt att han klarade sig från fängelset. Nu är han journalist… Skådespelarna kan inte fly från sina roller. De går från film till film men ofta är de samma karaktär i betraktarens ögon, i alla fall den här betraktaren. Generation Kill, som är en fantastisk skapelse, blir lite bättre för att jag känner igen Tobias/Evan/Lee. Dock gäller det att skådespelaren inte är större än verket. Det är irriterande att se Al Pacino eller Robert DeNiro gå omkring i film efter film och bara vara Al Pacino eller Robert DeNiro, deras egna karaktärer tar över allt de rör.
Jag blir nästan lika glad av att se att fackpampens son från The Wire, Ziggy Sobotka – spelad av James Ransone, han som åkte in i fängelset när han försökte börja deala knark, att han har blivit en marinkårssoldat. Hurra, han knäcktes inte heller i fängelset. Jag var helt säker på att han skulle spela en stor roll i senare omgångar av The Wire, men det blev inte så. Han var en väldigt bra karaktär och det är roligt att se honom i god form i Generation Kill som Brad Colberts sidekick.
Det blir många namn, men håll med om att vännerna i dumburken kommer ännu närmare när de får leva ut sina liv i ett eget universum.
Den riktige Evan Wright och Lee Tergesen
Iceman och Josh Ray Pearson (James Ransone).
johns antikvariat 
Både Oz och Generation Kill är väldigt intressanta serier, och tillhör de bättre i sina respektive genrer. Jag kan hålla med dig om att skådespelare oftast koms ihåg som sina karaktärer och att de därför blir starkare på något vis när de får leva ut i sina egna universum,ja.
Skådespelare gör bra ifrån sig i vissa roller och får därför liknande roller… När det blir bra känns det som att det är samma figur som färdats från en serie till en annan. Kanske serieskaparna uppmuntrar detta. Eller så är det bara i betraktarens öga. Bättre än Oz kan det inte bli. Vad skulle det vara?