Höstsäsongen är igång, vårens program kör på i samma hjulspår, på gott och ont. I P1 sänds Stil, ett populäridéhistoriskt program med mode som främsta ämne. Men genom att detaljgranska vissa företeelser, skapare och trender i modevärlden får lyssnaren också så mycket mer. Senaste programmet hade bland annat blixtlåsets historia som tema. Sverigerepresentanten för världens största blixtlåstillverkare intervjuades. Snabbt och lätt fick lyssnaren en bit 1900-talshistoria serverad genom en smart, svensk uppfinning. Ett annat tema handlade om läder och om detta materials många användningsområden. Veckans designerporträtt var av Rick Owens, som jag inte kände till tidigare. Jag är inte särskilt modekunnig, och bara marginellt intresserad, men Stil presenterar materialet mycket tilltalande. Man vill veta mer. Programmet skapar bilder, rör sig över tid och rum på ett lyxigt sätt och förmedlar massor med kunskap.
Den diametrala motsatsen är SVT:s litteraturprogram Babel. Snacka om radio på TV. En intervjuare sitter rakt upp och ner i en studio och samtalar med kändisar. Ibland är de författare, ofta är de det inte. Så lågbudget att det gör ont. Där Stil verkligen går till botten med ämnet och belyser, argumenterar och analyserar, där kastar Babel bara en hastig flukt på ytan innan de drar vidare. Så oerhört trist med ett ämne som skulle kunna ge så mycket. Senast samtalades med Peter Englund, som förvisso alltid ger en bra intervju, men han sänker sig inte till den tramsighetsnivå som programledaren strävar efter. Sedan försök till samtal om vad en klassiker är… Originellt, va? Klassiker eftersom den där boken om 1000 svenska så kallade klassiker just kommit ut. Erik Schüldt var med och snackade och gjorde inte bort sig, ingen gör bort sig, de flesta som deltar i Babel är duktiga människor. Det är programmet, formatet och ambitionsnivån det är fel på. Erik Schüldt gör bra radio, otroligt bra radio, i Livet & Döden. Det är ett program som är väldigt svårt att beskriva. Varje program har ett tema, några personer intervjuas, deras berättelser, som är totalt olika varandra, kompletterar varandra och vävs samman. Fantastisk idé, mycket fint genomförd.
Men Babel… I början fanns ambitionen och budgeten för ett vettigt program. Nu efter att ha provat lite olika varianter har man fastnat för kaféprogrammet. Litteraturen ska skildras i TV så som televisionen såg ut i början på sjuttiotalet. Det lockar inga nya läsare, vill jag påstå, att visa tråkiga gubbar och tanter som sitter och pratar och flamsar. Enda sättet att göra bra TV är att tro på det man gör, förmedla sin entusiasm och verkligen gå på djupet. När jag ser Babel tänker jag att deras drivkrafter är de rakt motsatta. Ta de simplaste, mest uttjatade idéerna, presentera dem så fyrkantigt som möjligt och hoppas att ingen tittar.
johns antikvariat 
Kommentera