Jag brukar undvika Babel på SVT, jag orkar inte med personfixeringen, simplifieringen och programledarens självgodhet. Det skrev jag om redan för femton år sedan. Herregud vad tiden går, men ingenting har förändrats. Blir dessa egomänniskor aldrig trötta på sig själva? Ett program om litteratur ska sätta litteraturen i centrum, inte programledaren, det säger sig väl ändå självt? Men nej, i alla dessa år har programmet rullat på med programledarens outhärdliga babbel i centrum. Det är ju en ”talkshow” främst, inte ett litteraturprogram.
Igår uppmärksammades att Truman Capote skulle fyllt hundra år i år, så då bestämde jag mig för att ändå titta. Han är ju en av mina favoriter. En panel bestående av Nina Hemmingsson, Tone Schunnesson och Ulf Karl Olov Nilsson skulle diskutera boken Frukost på Tiffanys och ifall det fortfarande kunde kallas en klassiker. Den enda som faktiskt verkade ha läst boken var Nina Hemmingsson. Hon hade några vettiga saker att säga. De andra två var mer intresserade av att framhäva sig själva än att prata om boken. Nilsson sa att han snabbläst boken under en tågresa och att den inte givit honom så mycket. Då undrar jag varför man deltar i ett samtal om en bok när man inte ansträngt sig att läsa den lite noggrannare. Om han gjort en ansats skulle han funnit mycket att diskutera. Berättelsen är ändå bara nittio sidor lång.
Men han bläddrade åtminstone igenom sidorna. Tone Schunnesson verkar inte ha öppnat boken överhuvudtaget. Hon sa att all litteratur från den tiden var ”casually racist” och att det var så tröttsamt, att berättarjaget ”sexualiserar henne [Holly Golightly, bokens huvudperson]” och ”det jag minns mest från Tiffanyvärlden är Audrey Hepburn”. Samtliga dessa tre påståenden handlar om filmen Breakfast At Tiffany’s som i avgörande delar är en motsats till boken. Tone Schunnesson har ett minne av filmen, men inte ett enda ord hon sa i Babel handlade om boken! Filmen och boken har några figurer gemensamt, men berättelsen går åt motsatta håll. Filmen har verkligen en rasisitisk anstrykning, särskilt med dagens glasögon och särskilt Mickey Rooneys hemska nidbild av den japanske fotografen, Mr Yunioshi, som bor i huset. I Rooneys yellowface och löständer talar han väldigt dålig engelska; i boken är hans engelska helt normal. Visst språkbruk i boken är svårsmält med dagens mått, men språket förändras; de orden var allmängods då.
Bokens berättare är uppenbarligen homosexuell, en version av Truman Capote själv, och hela boken är utformad så att det ska kännas som ett minne från författarens ungdom, innan han blivit publicerad. Hans blick på Holly Golightly är inte alls sexualiserad, tvärt om. Han ser hur andra män behandlar Holly illa och han hjälper henne. Det är bara han som ser människan där andra ser partyflickan som får femtio dollar för att gå och pudra näsan. De träffas första gången när hon flyr från en våldsam man hon har i lägenheten under och de blir platonska vänner. Där i deras första möte pratar de också om homosexualitet på ett mycket avslöjande sätt. Om Tone Schunnesson läst dessa rader hade hon haft en helt annan inställning till boken. I filmen däremot är berättaren hetero, har ett förhållande med en äldre kvinna som betalar hans räkningar och han är attraherad till Holly. I boken är Hollys öde ett mysterium, inget vet vart hon tagit vägen. I filmen blir berättaren och Holly ihop på slutet. I boken är Holly en blond flicka som snart fyller nitton; i filmen porträtteras hon av brunhåriga Audrey Hepburn, som var över trettio vid inspelningen. Truman Capote hade Marilyn Monroe som förebild till Holly. Kanske hade hon också varit fel skådespelare, för hon var tre år äldre än Audrey, men Truman hade önskat och till och med blivit lovad att Monroe skulle få rollen. Hur som helst. Det enda Tone Schunnesson hade att diskutera var sina minnesbilder av filmen och av Audrey Hepburn vilket osökt får mig att tänka på den gången George i Seinfeld skulle vara med i en läsecirkel och boken var just den vi avhandlar nu. Fast den som sagt bara är nittio sidor så fann George, liksom tydligen Tone, inte ro att läsa den, så George ser filmen istället.
Det enda Ulf Karl Olov Nilsson hade att diskutera var att han betraktade boken som ringa och att den inte var värd sin klassikerstatus. Jag tror inte han sa någonting alls om innehållet.
Men nästan inget av detta är deras fel. Okej, jag tycker att de kunde brukat allvar och läst boken, men Schunnesson och Nilsson är begåvade författare, det är bara det att formatet på Babel tvingar in dem i att ge korta ”roliga” svar som inte betyder någonting. Första frågan från den infama programledaren var ”skulle du vilja bo granne med Holly och den sista var, ”har du någon plats du går till för att dämpa din ångest, så som Holly Golightly har Tiffany’s?” Av samtalets tio minuter togs fyra upp av svaren på dessa idiotiska frågor. Sex minuter kvar att prata om boken. Det är omöjligt för vem som helst att säga något vettigt på den korta tiden.
Lika omöjligt att hinna säga något om språket i boken. Varför är Truman Capote fortfarande en läst författare? Det är inte för att han levde ett intressant liv, det var det många som gjorde. Det är inte för att handlingen i hans berättelser är speciellt annorlunda. Det är för att han var en av de bästa amerikanska stilisterna under nittonhundratalet. Hans formuleringskonst var oöverträffad. Med några få ord kunde han beskriva en människa eller miljö på pricken. Här är en beskrivning av en av Hollys bullriga uppvaktare:
He was short and vast, sun-lamped and pomaded, a man in a buttressed pin-striped suit with a carnation withering in the lapel.
Vi förstår exakt vad det här är för människa, både till utseende och kynne. Det är genialiskt beskrivet, tycker jag. Men för att komma till bokens stil behövs ett längre samtal än sex minuter och en samtalsledare som är intresserad av att tala litteratur och inte bara leka ”talkshow”.
Jag kommer även fortsättningsvis att undvika Babel. Jag blir bara på dåligt humör av att titta på det.
johns antikvariat 
Lämna en kommentar