Arkiv | Språk RSS feed for this section

Jarvis Cocker intervjuad av Olivia Laing

9 Maj

Jarvis Cocker har skrivit en självbiografi. Den heter Good Pop, Bad Pop och den står överst på min köplista. Här blir han intervjuad av Olivia Laing i The Guardian, en annan av mina favoriter. Det är en mycket välformulerad intervju, från båda sidor.

Jarvis är också gästredaktör för helgbilagan i The Observer. Här intervjuar han några udda (?) samlare eller är de hoarders? Gränsen är hårfin.

Mycket läsvärda artiklar, båda två.

The Memory Police av Yoko Ogawa (nu på svenska som De förlorade minnenas ö)

15 Jan

The Memory Police publicerades på engelska 2019 men kom ut i Japan redan 1994. Berättelsen utspelar sig på en ö i Japan. På ön råder ett totalitärt styre som inte liknar någonting jag läst om tidigare. Minnespolisen bestämmer vad du får tänka på. Bokstavligen. En sak eller företeelse kan förbjudas över en natt och då försvinner den från ön och från innevånarnas medvetanden! The Memory Police börjar som en realistisk science fiction, en dystopi i samma stil som Nittonhundraåttiofyra men den vrids omärkligt till en helt annan sorts berättelse. Den behandlar liknande frågor som de dystopiska skildringar vi känner till, men boken får oss också att tänka på saker som minne och mod och vad det är för företeelser som gör livet värt att leva. Efter ett tag blir den totalitära regimen nästan ointressant. Det är människorna och hur de hanterar minnet som berättelsen fokuserar på.

Berättaren minns hur hennes mamma förklarade fenomenet: ”En morgon kommer du helt enkelt att vakna och då har det redan hänt, utan att du har märkt det. Du kommer att ligga still i sängen med slutna ögon och öronen på spänn och försöka uppfatta morgonbrisen. Du kommer att känna att något har förändrats sedan igår och du kommer att inse att du förlorat något, något som försvunnits från ön.”

Berättaren är författare, vilket inte är lätt i ett samhälle där grundläggande företeelser bara kan försvinna över en natt, utan att någon inser att det skett. Hennes mamma var en brottsling, för hon ansträngde sig för att komma ihåg de försvunna sakerna. I källaren hade hon en samling med sånt som inte längre tillåts på ön. Till slut fångade myndigheterna henne, och även hon försvann. När berättaren smyger ner i källaren ibland och tittar på sakerna som mamman sparat förstår hon inte vad det är hon ser. Hon tar fram en liten sak som ger ifrån sig musik, och läsaren förstår att det är en speldosa, men berättaren vet inte vad det är hon håller i sin hand.

Hur lever man i ett sådant samhälle? Det går ju inte, men man måste. Det blir en väldigt märklig stämning i boken och det är omöjligt att ana vart historien ska ta vägen. Så är det alltid i Yoko Ogawas böcker. Även i tidigare böcker har historien varit på väg åt ett håll men ändå landat någon helt annanstans, utan att läsaren känt sig lurad, tvärt om. Allt eftersom fler företeelser försvinner får vi läsa delar av den bok berättaren skriver på. Den handlar också om begränsningar och skrivande och blir en intressant spegel till berättarens verklighet.

Tidigt i berättelsen blir rosor förbjudna och försvinns. Men det växer ju rosor överallt? Ja, men alla som har rosor klipper ner dem och slänger dem i floden. Den färgas röd-rosa av alla blomblad. Medan folk samlas vid floden och ser rosorna försvinna märker de också hur minnet av blommorna försvinner och snart har de glömt vad det är de ser i floden.

Jag läste denna bok hösten 2019. Några månader senare kom pandemin. I The Guardian läste jag att Saitamaparken i Tokyo tagit bort alla blommor för att avskräcka folk från att besöka parken. Av alla covidåtgärder så var detta en av de mest skrämmande jag hört talas om, och den var som hämtad ur denna bok.

Jag har skrivit om Yoko Ogawa flera gånger tidigare på bloggen. Hon är en av mina favoritförfattare. Jag beklagar att det inte finns fler böcker av henne på svenska eller engelska; på franska finns ett halvdussin som jag gärna skulle vilja läsa. Nu finns i alla fall denna på svenska. Låt oss hoppas att det är den första av många att ges ut på det utmärkta förlaget Tranan. Gå genast och köp den, översatt av Vibeke Emond. Ni får svårt att hitta en bok som på en gång är lika gripande, skrämmande och överraskande.

Laurie Andersons Nortonföreläsningar

1 Jan

Under 2021 gav Laurie Anderson sex stycken föreläsningar på Harvard. Men på grund av pandemin och eftersom Laurie Anderson är den hon är, så gjordes föreläsningarna som filmer. Det gick att se dem ”direkt” på Zoom och under tjugofyratimmarsperioder veckan efter de visats live, med efterföljande, riktig live distans-Q&A. Nu när föreläsningsserien är genomförd finnas alla sex föreläsningarna tillgängliga på Youtube. Jag rekommenderar starkt att ni ser dem. Både för inbitna Laurie Anderson-fans och de som bara vill uppleva något bra finns mycket att hämta här. En del filosofi, en del memoar, en del konst. Det är verkligen inspirerande.

Här är Youtubesidan med alla sex föreläsningarna. Och här under en liten introduktion till serien.

Johns antikvariat på Radio Kristianstad

29 Apr

I tisdags hälsade lokalradion på i Fågeltofta för att prata om böcker som inredningsdetalj. Lyssna här. Jag är med i början, direkt efter nyheterna.

Konsten att lyssna

3 Aug

Här är ett samtal mellan Laurie Anderson, Brian Eno och Nitin Sawhney om konsten att lyssna. Simon McBurney är samtalsledare.

Beth Gibbons och Henryk Górecki

9 Apr

Jag upptäckte Beth Gibbons och Henryk Góreckis musik ungefär samtidigt. Portishead första album kom 1994 och samma år såg jag filmen Fearless, en av mina absoluta favoritfilmer, som använder delar av Góreckis tredje symfoni i soundtracket.

Därför känns det passande, för mig personligen, att Beth Gibbons nya skiva är hennes tolkning av Góreckis symfoni nummer 3. Hon lärde sig den polska texten fonetiskt och spelade in verket live med polska radions symfoniorkester under ledning av Krysztof Penderecki, som gjorde musiken till bland annat The Shining och Exorcisten.

Jag tycker att resultatet är enastående. Beth Gibbons tillför helt klart ett element som saknas i mer skolade sångares versioner av detta verk.

Tråkigt för oss musikälskare att Beth Gibbons är så sparsmakad. Denna skiva, inspelad 2014 som släpps först nu, föregicks av skivan Out of Season 2002! Hon har medverkat på ett fåtal andra skivor sedan dess och hon sjunger förstås på Portisheads tredje skiva, Third, 2008, men hon verkar ha sitt intresse på helt annat håll än i att spela in musik. Undrar varför det tog fem år från inspelning till släpp av Symfoni nummer 3. Jag är glad att den kom ut till slut och jag hopas att vi får höra Beth Gibbons röst mer framöver.

Hur svårt är det att lära sig att sjunga på polska? New York Times’ reporter gick till botten med denna fråga och försökte lära sig, med hjälp av samma instruktör som Beth Gibbons använde sig av. Läs mer här.

 

Dagens ord är Cryptomnesia

3 Nov

När du tror att du varit med om något men har fått minnet från annan källa än din egen upplevelse. Inte tror, du vet, du är hundra procent övertygad om att du varit med om denna händelse, men det har du inte. Bara överväldigande bevis kan få dig att inse att du drabbats av ett fall av cryptomnesia.

Du kan ha läst det i en bok, någon kan ha berättat ett barndomsminne som du tar över, utan att du vet om det. Omedvetet plagierar du en text eller en låt, det är också exempel på cryptomnesia. Det finns många slående exempel i denna text av Oliver Sacks, hämtad från boken The River of Consciousness, som publiceras postumt i dagarna.

Maid Café

6 Sep

Kaffet är verkligen inte huvudsaken på ett maidkafé. Nej, det handlar om upplevelsen av att bli serverad av en gullig servitris i hembiträdesuniform och att bli omsluten av en fantasivärld. En unik upplevelse som känns overklig. Företeelsen kommer ur mangaälskares – Otaku, som de kallas – längtan efter en ännu större upplevelse än att bara läsa sina serietidningar eller samla på olika serierelaterade prylar som plastfigurer eller utklädningskläder. Den uppnås med en underdånig servitris som är kawaii/gullig och en serie ritualer som får besökaren att känna sig utvald, upphöjd. Det är som en variant eller uppdatering av geishakonceptet. Båda handlar om att ge kunden total uppmärksamhet och få honom att känna sig utvald och speciell. Men det är inte mer än så. Det är strängt förbjudet att röra servitriserna på ett maidkafé, eller fråga vad de heter på riktigt. Allt detta är bara en fantasi, och det måste besökaren förstå.

Centrum för otaku är Akihabara. Här finns manga- och animébutiker och elektronikaffärer som säljer allt som kan vara av intresse för de som har ett brinnande intresse för tecknade figurer och fantasivärldar. Vi besökte ett maidkafé som ligger i samma hus som varuhuset Don Quijote i Akihabara.

Det är en löpandebandprincip i funktion här, det är kö för att komma in, men varje besökare får verkligen särskild service. ”Välkommen hem, herre/fru”, säger hela personalen i kör när besökaren stiger in i kaféet. Sedan får man en personlig servitris, klädd i perfekt fantasihembiträdesuniform som passar upp på ett överdrivet, underdånigt sätt. I överdriften finns paradoxalt nog också det som gör upplevelsen njutbar och inte, som jag fruktade, pinsam. Det är som att träda in i en animé. Servitrisen är overkligt söt, hon talar med en overkligt gullig röst och hon rör sig på ett overkligt vis. Som när hon tar emot vår beställning, till exempel, så ställer hon sig på knä, för att visa sin lydighet. Det är bara för mycket, men samtidigt gjort med glimten i ögat.

Från en meny fick vi sedan var sin favoritflicka att ta bild med. Välj ett par gulliga kaninöron, och bestäm vilken pose ni ska göra, så ett, två, tre, klick, en bild tillsammans med denna overkliga uppenbarelse som bevis på att du faktiskt varit där.

När vi serverades fick vi lära oss en liten sång med koreografi som vi sjöng tillsammans med servitrisen innan vi drack vårt kaffe. Ja, surrealistisk upplevelse, men det var ju därför vi gick dit. Mot slutet sprack fasaden lite hos servitrisen och vi fick veta att hon varit i Europa, Wien, för att vara exakt, och att hon tyckte om Gustav Klimts konst. Hon var alltså en människa, trots allt och inte en animéfigur.

 

 

Temakaféer är populära i Japan. Vi besökte ett kattkafé, där attraktionen var att få klappa på katter och… ja, det var den enda attraktionen där. Kaffe och servering var under all kritik, men det var ändå ganska välbesökt. Vissa klappade katter, andra satt och läste som om det var ett vanligt kafé. Det finns kaféer för alla möjliga djur: hundar, kaniner, ormar, ugglor. Ibland känns det som att Blade Runner-verkligheten är runt hörnet. Maidkaféerna har också flera varianter för de specialintresserade. Exempel är steampunk, vampyr, butler (som maid, fast killar) och mumin. Fantasivärldar är populärt. Det är kanske ett sätt att vila från den stressande verkligheten med långa arbetsdagar. För turisten är det en upplevelse att minnas länge.

Is there life on Mars? Yes, it’s just landed here

13 Jan


I mellandagarna såg jag Labyrinth för första gången sedan den var ny. Jag minns att jag inte alls gillade den då och jag har undvikit den i alla år. Den var urtöntig. Men nu när jag såg den med dottern insåg jag att den var ganska bra, för vad den var, och musiken var också bra och passade in i berättelsen.

På söndagen kände jag ett hugg i magen och jag började gråta. Jag vet inte varför. Det kändes mycket konstigt. Sedan förberedde jag årets första lektion i engelska 7, som jag skulle ha på måndag morgon. Hur inleda efter ett långt jullov? Det mest aktuella och intressanta jag kunde komma på var Lazarusvideon. Tolka texten, bilderna, en bra talövning för att komma igång. Inte förrän tio minuter innan lektionen började fick jag höra om hans död. Hugget i magen och valet av just den här musiken till årets första lektion förklarades plötsligt.

Ingen artist har betytt lika mycket för mig som han. Många gubbar i min ålder och äldre har skrivit så de senaste dagarna. Jag känner mig väldigt ordinär. Att påstå att man kände något i magen när han lämnade jordelivet är förstås lite patetiskt, men så är det. Det patetiska är kanske att skriva det. Men tänk på han som twittrade på söndagen: ”If you’re ever sad, just remember the world is 4.543 billion years old and you somehow managed to exist at the same time as David Bowie”, han måste också ha känt någonting.

”Life on Mars” var den första låten jag såg och hörde, på en TV-apparat på Augustenborgsgatan 15D i Malmö, sensomaren 1974. Kanske var upplevelsen inte lika underlig för ett litet barn som jag att se den videon, som det var för en vuxen människa. Bilderna och sången stannade hos mig, i alla fall, men något annat om artisten, vad han hette eller vad för mer musik han gjort, visste jag inte på flera år.

Det var först med Let’s Dance 1983 som jag lärde mig mer om honom. Till en början kunde jag inte förstå att det var samma människa som skapat de två sångerna. ”Let’s Dance” blev signaturmelodi för en väldigt märklig sommar i Köpenhamn för mig. De röda skorna styrde mig undan farorna.

Tre år senare gjorde jag lumpen i Eksjö. På biblioteket lyssnade jag i ett par stora hörlurar för första gången på hela skivan Ziggy Stardust. De första tveksamma pukslagen på ”Five Years” som följs av ”Pushing through the market square, so many mothers crying…” drog in mig i hans värld, och där har jag blivit kvar sedan dess. Jag har inget nytt att säga, inga roliga anekdoter eller häftiga konsertminnen, bara att han var nummer ett och nu är han borta. En överraskande konstnär in i det sista.

Här är en intervju från 1999 eller 2000, där han delar med sig av en klarsynt vision av internet. Träige Jeremy Paxton försöker dämpa hans entusiasm och säger ”it’s just a tool”. Nej, inte alls. ”We’re on the cusp of something exhilarating and terrifying… [The Internet] is an alien life form… Is there life on Mars? Yes it’s just landed here.” Vid 6.12 börjar de prata internet. I början av intervjun diskuteras hur man uttalar hans namn. Han vet inte själv, säger han här. Länge var jag namnfundamentalist, men om Billy Idol (enligt Nile Rodgers i dokumentären Five Years) och Ricky Gervais (klipp här under) utalar ”fel” och artisten själv kommer med en tredje variant, så tänker jag inte fortsätta insistera.

En liten historia från en epostvän.

Ett favorithäng i New York var Strand Books. Här skriver han själv om livet som icke-rockstjärna i New York. Först publicerat i The New Yorker. På Strand köpte han säkert en eller annan av titlarna i denna lista på 100 favoritböcker.

Ett radioprogram från BBC från 1979 där han väljer favoritmusik, nytt och gammalt. Här är låtlistan.

Five years or seven days? Time is always too short.

Poking a dead frog och Bill Haders 200-filmslista

1 Jan

Inför premiären av The Skelton Twins i höstas, hördes Bill Hader på många pratshower. Han ger en bra intervju, och har alltid nya historier att berätta. Ungefär samtidigt som filmen lanserades, publicerades en bok, som Hader också hjälpte till att sälja. Den heter Poking a Dead Frog och är redigerad av Mike Sacks. Det är en intervjubok där Sacks talar med en mängd olika humorister i olika format, författare, stå-uppare, skådespelare med mera.

Det är en rolig och informativ bok. Jag fick vad jag väntade mig i form av detaljer om olika filmer och evenemang, men jag fick också några förslag på nya upplevelser. Flera av de intervjuade  säger att den bästa komikern de känner till, eller det de skrattat mest åt är en radiopratare som heter Phil Hendrie. Även Bill Hader nämner honom nedan. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare. Han har ett radioprogram där folk ringer in och han pratar med dem. Kryddan är att en del av de som ringer in är Phil Hendrie själv, med förställd röst. Han argumenterar emot både värden (Hendrie) och verkliga personer som ringer in. Här är ett smakprov. I’m an auxiliary police officer. Roligt.

Bill Haders bidrag till boken är en lista med 200 filmer alla humorskribenter borde se. En bra lista, förvisso, men skämtsam på samma gång, för kan 200 filmer verkligen vara essential? Intervjun nedan, uppdelad i tre bitar, privatfilmad i en bokhandel i New York, är intressantare.

Intervjuad i Poking a Dead Frog är bland andra Henry Beard, en av grundarna av National Lampoon. Han har också skrivit boken Latin for All Occasions, latin för nutida vardagsbruk. Bara idén är skojig, men att genomföra den och ha nödvändiga kunskaper i ämnet är ju helt underbart. Jag beställde den förstås omgående. En annan humorförfattare som intervjuas är Peg Lynch, som från fyrtiotalet och framåt skrev en radioshow som hette Ethel & Albert. Hon skrev alla manus helt själv och hon spelade Ethel. På femtiotalet flyttades serien till televisionen. Fortfarande var Peg Lynch showrunner, ensam manusförfattare och huvudrollsinnehavare. Ganska imponerande. I tema och sätt att använda humorn var Ethel & Albert en föregångare till Seinfeld, i det att den använde vardagens detaljer som grund för humorn.

På tal om Seinfeld innehåller boken en intervju med Peter Mehlman, som skrev tjugotvå avsnitt av serien. Bland annat är han ansvarig för begreppen yada yada, double-dip och shrinkage. Hur de begreppen skapades är mycket roligt att få veta för en sådan som mig. Daniel Clowes, George Saunders, Dan Guterman, Daniel Handler och en mängd andra humorister delar med sig av anekdoter och handfasta råd i denna bok. Poking a Dead Frog avslöjar en del av maskineriet bakom humorförfattandet. Säkerligen inte en bok för alla, men jag hade mycket nöje av den.

Hamlet i Ystad

11 Maj

ladiI torsdags såg jag Hamlet spelas av Shakespeare’s Globe Theatre från London på Ystad teater. Sällskapet planerar att besöka alla världens 205 länder och områden med krav på självständighet (Palestina, Västsahara) och spela pjäsen. Även diktaturer och länder med osäkra ledarförhållanden som Nordkorea och Sydsudan kommer att besökas. Säkerligen Östtimor också (så har jag täckt in alla väderstrecken). Men hur finansieras denna turné? Jag trodde att det kanske var British Council eller National Lottery som stod bakom, men så verkar det inte vara. The Globe har en insamling på gång  på Kickstarter som bara har tre dagar kvar. 200 000 pund behövs, drygt 70 000 har kommit in. Vad betyder det? Har de inte råd att åka till Långbortistan om de inte får in de där pengarna? Det vore synd.

Föreställningen var hur som helst toppen, en riktig vitamininjektion i kulturgråa Ystad. En liten rapport i Ystads Allehanda inför föreställningen finns här.

Sveriges Radio rapporterar att det kanske blir samarbete mellan Ystad teater och The Globe med årligen återkommande besök. Hoppas att det blir så.

David Sedaris i Lund 1/9

1 Sep

Fantastiskt kul att David Sedaris kom till Lund och gjorde en läsning. Det var ett väldigt bra framträdande. Men eftersom han läste på Lunds humorfestival så blev det samma känsla som när man ser en bra artist på en musikfestival; en annan akt behöver scenen och den artist man önskade kunde spela hela natten måste gå av. Sedaris tittade på klockan då och då och läste i ganska exakt en timme. Men det han hann med var väldigt underhållande.

Hur många uppläsningar har jag inte varit på där jag nästan somnat? De bästa intentioner har väldigt många gånger lett till oändligt sega tillställningar. Det här var något helt annat. David Sedaris vet både hur man skriver en underhållande text och hur man framför den på bästa sätt. I Lund i kväll läste han två texter. Först ”Easy, Tiger” om hur det är att lära sig ett främmande språk med hjälp av Pimsleur Audio Program. Han illustrerade med några ljudklipp från språklektionerna och fick till ett underbart slut på berättelsen. Både tempo och timing var utsökt. Så skickligt och samtidigt till synes utan ansträngning. Den andra längre texten han läste hette ”Dentists Without Borders” och handlade om författarens glädje i att gå till tandläkaren i Frankrike. Också väldigt bra. Sedan var det tyvärr inte tid för något längre, så han läste lite från sin dagbok och avslutade med (mestadels) skatologiska dikter om hundar. David Sedaris är en kattmänniska.

Efter uppläsningen var det boksignering. Det är inte alla författare vars autograf jag vill ha, men David Sedaris’ krummelur i förstaupplagan av Naked kändes inte fel. Jag hade tänkt fråga honom något om språkinlärning, men han förekom mig och frågade mig vem jag var här med. Då var jag tvungen att berätta att jag var själv eftersom min vän Christian plötsligt och oväntat hade svimmat i förra veckan och i fallet brutit ett par revben vilket gjorde att han verkligen inte kunde skratta. Varför berättar jag det här? tänkte jag i samma ögonblick som orden flög ur munnen, men för sent, nu var de ute, så poänglöst. Men Sedaris verkade bry sig om denna olyckliga omständighet, så han tog upp en norsk (!) upplaga av Naken ur sin tygkasse och frågade vad min vän hette. ”Då ska han ha den här. Hoppas att han blir bättre snart”, sa han och skrev följande till min skadade vän:

Andreas Ekström gör telefonintervju med David Sedaris i Sydsvenskan.

 

 

%d bloggare gillar detta: