johns antikvariat

Shinjuku är världens största tågstation. När vi satt på tåget från flygplatsen in till stan undrade vi hur stor den där stationen egentligen var. Jag menar, hur stort är världens största? Jämfört med Grand Central Station eller Gare du Nord kunde den ju inte kännas mycket större, eller?

Narita-flygplatsen ligger sex mil utanför Tokyo. Halva resan gjorde vi med pendeltåg. Strax efter avfärd såg vi en liten vindmölla som stod i risfälten. Sedan tog stadsmiljöerna över, och när vi bytte från tåg till tunnelbana var det omisskännlig storstad vi befann oss i. Tunnelbanetåget stannade på Shinjukustationen, men vid detta vårt första besök på stationen slapp vi stiga av, för pensionatet där vi skulle bo låg tre stationer längre bort på samma linje, i Sasazuka.

 Den här delen av staden kändes också som innerstad, men ändå lite lugnare än vad vi senare skulle uppleva i resten av Tokyo. Vi orienterade oss, tittade in i trevliga skiv- och bokaffärer. Här fanns gågator, ett litet köpcentrum, kaféer, sushibutiker. Allt man kan önska. I en bokhandel spelades Emmy the Greats julskiva. Det är en av mina favoritjulskivor och jag spelar alltid den i min butik hemma i Fågeltofta under julsäsongen, så det var ett trevligt välkomnande. Vi kände oss som hemma direkt.

Också Harajukustationen med omnejd fick en karta av vår värdinna, ritad helt ur minnet.

Även vårt boende var mycket hemtrevligt och personligt. Vi bodde på ett pensionat hemma hos ett japanskt par. Efter välkomnandet satte sig värdinnan med oss vid köksbordet och började förklara hur Shinjukustationen var planerad. Vi hade rest i ungefär arton timmar, så vi var trötta och inte riktigt mottagliga, men vi försökte lyssna så gott vi kunde. Vi insåg inte då hur viktig denna information var. Att kunna navigera Shinjuku är ganska viktigt för att komma rätt i Tokyo. Hela resan kan avgöras av vilken trappa du väljer. Fel nedgång och du kommer till en helt annan del av stationen och du är vilse. Olika trappor är öppna olika länge på dagen, så den väg som var öppen på morgonen kan mycket väl vara stängd på kvällen. Allt det här visste vår värdinna, men vi förstod som sagt inte hur viktigt det var. Över tre miljoner människor passerar stationen varje dag. Varje dag! Fler människor kommer alltså till Shinjukstationen på en dag än vad det är som besöker Liseberg på ett helt år.

Plötsligt i trafiken: ett antal gocartbilar med kigurumiklädda förare. Allt kan hända i Tokyo.

Den första dagen vi besökte Shinjuku var det ganska lätt att hitta. På grund av jetlag steg vi upp tidigt och tog morgontåget in till den stora stationen. Andra dagar var det inte lika lätt, men om man såg tillräckligt förvirrad ut kom garanterat en tokyobo till undsättning och frågade vad man sökte eller vart man var på väg. Men vid fem på morgonen denna första dag var det lugnt och praktiskt taget tomt på gatorna runt omkring stationen. Bortsett från några jourbutiken så var det första etablissemang som öppnade i centrum en biograf. Vid kvart över sju på morgonen var det redan kö utanför. Halv åtta öppnade den och då vällde folk in. Det var en vanlig multiplex med de populäraste filmerna på repertoaren. En film efter frukost men före jobb, var planen för de flesta besökarna, vad vi kunde se. Kimo no Na Wa/Your Name drog fortfarande storpublik, fast den hade premiär för flera månader sedan.

Så småningom fylldes gatorna med folk och snart var det normala centrummyllret etablerat.

Street fashion

Shopping är ett stort fritidsintresse för Tokyoborna. Det finns en oräknelig mängd lyxaffärer, designbutiker och varuhus av den exklusivare sorten, och de verkar göra bra affärer. Denna köplust gör att det också finns en levande andrahandsmarknad. Det finns massor av vintage- och secondhandbutiker i olika prisklasser. Det finns till och med en kedja med andrahandsprylar. Mode Off heter kläddelen, Book Off antikvariatsdelen, Hobby Off för hobbyprylar osv. Det finns flera varianter av Off-butiker. Och de är alla fantastiska. Priserna är lägre än i tråksvenska vintagebutiker, ofta lägre än Myrorna och Erikshjälpen också, faktiskt, och utbudet är enormt. Man blir svimfärdig. Både jag och dottern hittade mer kläder än vi trodde var möjligt, till en bråkdel av vad vi hade varit villiga att betala. Som tur var kunde vi köpa två nya (men begagnade) väskor för att få plats med alla våra fynd. Så Mode Off är ett måste för den klädintresserade. Precis som i många andra megastäder så har vissa stadsdelar med tiden blivit samlingsplats för en viss typ av affärer. I Koenji, till exempel finns mängder med vintageaffärer samlade, om man inte bara vill handla på Mode Off. Här gjorde vi också flera fynd.

Jimbocho heter bokhandelskvarteren. Jag hade höga förväntningar på denna del av staden, men de kom lite på skam. Flera butiker var stängda för helgerna, de flesta andra hade (givetvis) nästan bara japanska böcker. Än en gång tyckte vi att det var lite svårt att hitta rätt. Är vi framme nu? Är det verkligen här? Vi var framme, utan att veta om det. Det hände flera gånger. På grund av stadens storlek så insåg vi inte att vi kommit rätt och gick fram och tillbaka på samma gata; det vi letade efter var så stort att vi inte insåg att vi stod mitt framför det.

Men även om Jimbocho inte levde upp till förväntningarna, så var det ändå ett givande besök. Det blev inga böcker, men istället ett antal gamla japanska filmaffischer till en billig penning. En större bokupplevelse var att gå i bokhandelskedjan Maruzens butiker. Våning efter våning och rad efter rad efter rad av bokhyllor… De tog aldrig slut. Här finns också en utmärkt avdelning för pennor i allmänhet och reservoarpennor i synnerhet. Trots välbemannad penndisk så hittade jag inte någon som kunde tala engelska tillräckligt bra för att guida mig i reservoardjungeln, så det blev inga reservoarpennor köpta.

Morgon i Jimbocho

Kanske förväntade jag mig mer av Jimbocho eftersom det även i andra delar av staden finns så många bok- och skivaffärer. Det finns en bokhandel på snart sagt varenda gathörn, både antikvariat och för nya böcker. Om det är så här många boklådor i stan, hur många och bra ska de då inte vara i bokhandelskvarteren? Men som sagt, flera var stängda för helgerna, så resten av året är det nog bättre drag i bokhandelskvarteren. Antalet skivaffärer står inte långt efter. Vart tar alla vinylskivor vägen? De hamnar i Japan. Jag har aldrig varit i så stora skivbutiker som de jag besökte i Tokyo, och då tror jag inte ens att de var stadens största. Det vara slumpmässiga besök, men varje vinylskivbutik vi gick in i var den största jag någonsin sett. Det var en helt overklig upplevelse. Jag menar någonsin. Här fanns allt jag någonsin sökt och mycket mycket mer. Priserna var därefter, jag köpte ingenting, men bara att veta att allting finns någonstans är fint att veta.

En dag var vi i Yoyogiparken och letade efter loppmarknad och cosplayare. Vi hittade varken eller. Förmodligen var dessa aktiviteter inställda på grund av helgerna. Vi lämnade parken och gick vilsna på outforskade gator. Efter en stund, rejält trötta i fötterna, kom vi till utkanten av Shibuya. En sidoingång i ett stort hus ledde in i något som hette Tokyu Hands, som visade sig vara ett varuhus för hantverk, inredning, konstnärsmaterial och liknande. ’det var många våningar. Högst upp hittade vi konstnärsmaterial och pappersavdelningen. Här fanns ett helt rum med bara fickalmanackor, hundratals olika modeller för alla tillfällen. Bredvid fanns en avdelning för tuschpennor och material för att rita manga. Vi stannade ganska länge. Större utbud och halva priset mot svenska butiker. Överhuvudtaget blev vi positivt överraskade över prisnivån. Vi hade hört att det skulle vara dyrt att semestra i Tokyo, men vi tyckte tvärt om. Allting var billigare, än i Sverige, mat, boende prylar… Det gäller kanske bara våra intressen, men ändå. Prisnivån var lägre än vi fruktat.

Ingången till Manadarkes källarbutik.

Efter några timmar inne på Hands gick vi ut genom huvudingången, hittade ett fransk kafé med utsökta bakelser och glasskreationer. Ett perfekt ställe att återfå krafterna.Mitt emot kaféet och Hands låg en Mandarake-filial. Mandarake är en kedja affärer som säljer manga och relaterat materal, främst böcker och samlarfigurer. Det går inte att beskriva hur mycket manga det finns och hur många sorter det finns. Det verkar finnas manga om vartenda specialintresse. Jag hittade en serie med tennismanga, till exempel, minsta och största specialintresse har sin manga. Den här Manadarkebutiken låg flera våningar ner och bestod av ett enda stort källarplan. Många andra butiker bygger på vertikalen, med flera men småvåningsplan. Vi tilbringade en lång stund i denna Mandarake och hittade många roliga saker. De hade också en avdelning med antikvariska, icke-mangaböcker. Där hittade jag en fotobok av Koichi Inakoshi, signerad, till ock med, och med förord av Haruki Murakami. Vi besökte flera andra Mandarakebutiker under vår tid i Tokyo, men den här mörka källaren var nog favoriten.

Inemuri. Att sova på tåg.

En dag tog vi tåget till Kawagoe, en knapp timme utanför Tokyo. Målet var en loppmarknad. I en så liten förort kan det inte vara så svårt att hitta tänkte vi (eller tänkte jag). Tågresan gick utan problem, men när vi kom fram kändes den lilla förorten väldigt mycket större än jag trodde att den skulle vara. Senare läste jag på och fann då att Kawagoe är större än Malmö. En plutt jämfört med Tokyo men mycket större än jag tänkt mig. Så vi vandrade runt i staden och hittade många intressanta saker, men inte den där loppmarknaden.

Vi gick förbi en Pachinkohall. Vi tittade in genom glasrutorna. Vad gör de där inne? Pachinko är en sorts spelmaskin som ser ut som ett mellanting mellan ett väggflipperspel och en enarmad bandit. Man kan vinna pengar, eller marker som går att omsätta i saker, det sägs att det är skicklighet inblandat. Jag vet inte. Vi öppnade dörren och en våg av ljud och cigarettrök slog emot oss. Vi steg snabbt in och stängde glasdörren. Hjälp vilket totalangrepp på alla sinnen! Blinkande lampor, hög musik och våldsamma, osynkroniserade ljudeffekter från en mängd spelautomater, tung cigarettrök. Och stället var bara halvfullt, så här mitt på dagen. Ändå detta övervåld på våra sinnen. Vi gick ett snabbt varv, tittade lite på de uttråkade gubbarna som satt vid maskinerna och sedan steg vi ut i friska luften igen. Det var som att stiga från en värld till en annan. Ljudet, ljusen och röken stannade där inne.

Vi tog oss tillbaka till tågstationen, frågade i turistinformationen om vägen till loppmarknaden. Den var nära och låg på ett tempelområde. Det är ganska vanligt att dessa marknader ligger i anslutning till ett tempel. Vi köpte en kimono, köpte ännu en filmaffisch, men annars fanns inte så mycket vi var intresserade av.

Kö till bästa lunchsushin.

Trots att Tokyo är världens största stad så kände vi ändå oss hemma där. Det berodde kanske på att vi sökte upp sådana saker vi är intresserade av, men hela känslan i staden tilltalade oss. Kaféerna, affärerna, människorna, katterna… allt var i vår smak. Vårt boende gjorde säkert mycket till för den positiva uppelvelsen. Pensionatets ägare tog väl hand om oss, gav oss både julklapp, nyårs- och avskedspresenter och var hela tiden till tjänst om vi behövde något. Förmodligen den bästa hotellupplevelsen jag haft.

Vi längtar tillbaka.

Etiketter:kawagoe, mandarake, pachinko, Tokyo, tokyu hands