Istanbul dag 5

18 Maj

Efter en lång dag med besök på Dolmabahce och Topkapi och en givande kvällsföreläsning om den turkiska romanens födelse (den är bara 150 år gammal) var jag på väg hem till hotellet från Svenska konsulatet när jag blev tilltalad på turkiska av en man som gick bredvid mig. Jag talar inte turkiska, sa jag på engelska. Ser jag ut som en turk? Jag är inte heller härifrån, sa mannen. Jag frågade bara en sak, men strunt samma. Var kommer du ifrån? Vi gick i samma takt och småpratade. Han hade en kompis med sig. De var byggarbetare på tillfälligt besök från Smyrna. De jobbade hårt, men på kvällen ville de koppla av. Vi kunde väl ta en öl tillsammans? Visst, sa jag. Jag är en misstänksam person och tror alltid det värsta, så även denna gång. Jag räknade med att de här två trevliga killarna på något vis ville lura mig. Men samtidigt var det kul att tala med ett par män från landet. Vi gick till en bar som de kände väl till (men de var ju inte härifrån). Vi gick högst upp, till takterrassen, som inte var helt lätt att hitta. Vi beställde öl, tittade en stund på Europa League-finalen och pratade om ditt och datt. Den ena kille SMS:ade. Åh, jag skriver bara till min fru, sa han. Men han hade ingen ring… Det är så lätt att tro det värsta, det är mycket lättare än att ha en positiv utblick. Jag säger också ”min fru” fast jag inte är gift. Men vi har bott ihop i tretton år, vilket väl är längre än de flesta äktenskap håller nuförtiden. Det känns som att vi är gifta, men inga ringar. Kanske var det likadant med den här killen. Men så tänkte jag inte  då, då tänkte jag att han SMS:ade sina kumpaner om att de hade fått en fisk på kroken och kunde de komma hit och hjälpa till att hala in den? Vi skålade och drack och sedan sa de andre att nu skulle vi sitta här en stund, sedan skulle vi gå och titta på magdans. Jo, magdans. Det är kul, jag lovar. Nej, jag ska upp tidigt, sa jag, jag orkar inte. Ska inte ni jobba i morgon? Äh, sa de. Kom igen. Nej, sa jag, det är omöjligt. Sedan avstannade konversationen. Vi satt tysta och tittade på fotbollen. Till slut reste jag mig och betalade ölen, deras och min och sa tack och hej. Visst, visst sa de.

Jag tror fortfarande att de ville ha mina pengar, men kanske ville de ha mitt sällskap också. Det ena utesluter inte det andra.

Ett svar till “Istanbul dag 5”

  1. snowflake 23 maj, 2011 den 5:31 e m #

    Du gjorde nog rätt i att gå. Visst är det trist att vara misstänksam, men det är ännu tristare att bli rånad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: