Häromveckan visades en japansk novellfilm på SVT som hette Guldfisken. Den handlar om en surgubbe till författare som bor ute på en ö och skriver halvporriga, bästsäljande böcker. Hans cirklar rubbas när han tvingas arbeta tillsammans med en ny redaktör, en ung kvinna. Hon tar båten ut till hans ö för att jobba med hans nya manus.
Det är en riktigt bra film som ni absolut ska se. Den finns här SVT Play ända fram till den andra januari. När jag såg den misstänkte jag att filmen var baserad på något som Yoko Ogawa skrivit. Hon är ändå Japans näst bäst-säljande författare (efter Haruki Murakami) och handlingen liknande det senaste jag läste av henne, Hotel Iris. En surgubbe till översättare bor på en ö och blir vän med en ung kvinna som tar båten ut till hans ö. Men förlagan till filmen är en bok skriven av Saisei Murô (1889-1962). Han var stor på sin tid och vann många litterära priser i Japan, och instiftade till och med ett eget.
Det som i mina västerländska ögon är ett annorlunda sätt att berätta en historia hos Ogawa visar sig tvärt om vara att hon skriver i en tradition som jag inte alls känner till. Berättelserna är lika inte bara till handlingen utan i än högre grad i stämningen och känslan de båda förmedlar.
Nu när jag tänker efter så är Guldpalmsvinaren Ålen från 1997 lite av samma historia. Ingen ö, men en surgubbe och en ung kvinna. Filmen av Shôhei Imamura efter en roman av Akira Yoshimura. Det här är något jag får forska vidare kring. Så mycket man inte vet.
johns antikvariat 
Kommentera