Flickor i Harajuku
Takeshita Dori heter gågatan som leder in i Harajukukvarteren från tunnelbanestationen. Här är alltid väldigt trångt och det är mer än hysteriskt. Affärer med plastigt krams ligger sida vid sida med butiker med helt utomvärldsliga kreationer som endast Rhianna eller Lady Gaga skulle kunna bära upp. De som vill visa upp sig i utklädda till olika seriefigurer har Takeshita Dori som bas. Om man står ut med trängseln är det en fröjd att vandra omkring här och titta på fantasifulla dräkter och kostymer i både skyltfönster och på shoppare.
Takeshita Dori by day.
Takeshita dori by night.
En dag när vi var där såg vi en kvinna i sjuttioårsåldern som bar en blå kigurumi och blå peruk. Några unga tjejer följde fnissande efter henne. Efter en liten stund tog de mod till sig och frågade om de fick ta en selfie med henne. Hon accepterade glatt. Tyvärr hade jag själv inte kameran redo. Vi tänkte inte mer på det förrän vi några dagar senare i museishopen på Mori Museum såg böcker och affischer från konstnären Yayoi Kusama. Hon var väldigt lik tanten vi sett på Takeshita Dori. Det kan ha varit hon. Vi ville förstås att det var hon. Så förargligt att jag inte lyckades ta en bild på henne. Med tanke på hur dålig jag är på att känna igen människor så är det osannolikt att det var hon, men samtidigt så känns det som något hon skulle kunna göra och, kvinnan på gatan var väldigt lik bilderna vi såg på Yayoi Kusama, det tyckte Elvira också. Någon dag innan vi skulle åka byttes reklamskyltarna i tunnelbanan. På de nya annonserades stor utställning på National Art Museum i Tokyo med Yayoi Kusama.
Pulpvisioner av främmande världar.
Konstnär: Frank R Paul.
Mori Art Museum ligger på femtioandra våningen i skyskrapan Mori Tower i området Roppongi Hills, som stod klart 2003. Idén bakom Roppongi Hills var att skapa ett koncentrerat område med bostäder och rekreationsmöjligheter för att eliminera pendlingsbehovet hos de boende. Allting en Tokyobo kan tänkas vilja ha ska finnas inom gångavstånd. Biografer, teater, parker, ett lyxhotell (Grand Hyatt, där Lost in Translation utspelar sig) TV-studior, shopping, kaféer. Trots att museet ligger 52 våningar upp i en skyskrapa, är det svårt att tro att man är så högt upp i luften. Du kunde lika gärna varit på Moderna museet. Utsiktsfönstren är gömda för museibesökaren och du kan bara titta ut om du är i restaurangen eller betalar biljett till utsiktsvåningen en trappa upp. Vi åkte hit för att det skulle vara ett bra utflyktsmål, och hade inte en tanke på vad det kunde vara för för utställning. Vi blev därför mycket glada när vi fann att temat för det som visades var rymden. Universe and Art hette utställningen och visade hur rymden och universum uppfattats av konstnärer och vetenskapsmän genom århundradena. Här fanns originalutgåvor avJohann Keplers, Isaac Newtons och Galileo Galileis verk och originalskisser av Leonardo da Vinci. Helt fantastiskt att se sådana världsförändrande skrifter i verkligheten. Gamla vetenskapliga instrument, det svärd som smiddes av resterna av en meteorit i slutet på artonhundratalet, nutida konstnärers uppfattning om det utomjordsliga, gamla, rara exemplar av Amazing Stories, bilder och saker från NASAs rymdprogram och mycket mycket annat. Det var en heltäckande och utmattande utställning med väldigt många aspekter av det lilla ordet ”rymden”. En mer heltäckande genomgång av utställningens innehåll finns här. Att sedan äta en gourmetlunch och titta ut över Tokyo skyline var en perfekt avslutning på den upplevelsen.
Ett rum med stjärnor.
Restaurangutsikt.
De Revolutionibus Orbium Coelestium av Nicolaus Copernicus, 1543.
Det småregnade när vi kom ut. I en TV-studio med glasväggar pågick en livesändning. En liten publik stod utanför och tittade på. I detta ögonblick, när vi saktade vandrade tillbaka mot tunnelbanan kändes allting i Tokyo som en konstupplevelse. En del klär ut sig för att synas, andra klär upp sig för att gå till jobbet, varje gatukorsning är en happening. Här är ett vattenkonstverk, här är något som ser ut som ett gigantiskt mätinstrument, men det är nog också ett konstverk. Ögat blir överbelastat i Tokyo, men det tränas också att se konsten i vardagen. Den känslan finns i alla megastäder, men för mig var den mest påtaglig i Tokyo. Varje gathörn var verkligen en konstupplevelse, på något vis.
Konst eller reklam?
johns antikvariat 
Kommentera