Nattåg till Coimbra

12 Aug

En gång i början på nittiotalet gav jag mig ut på en tågluff. Jag hade planerat att åka till Istanbul men dagen innan ändrade jag mig och satsade på Portugal istället. Minnet av en sång fick mig att ändra färdväg. Det var Amalia Rodrigues och hennes sång ”Coimbra”. Så allt jag läst om Istanbul var till ingen nytta. Jag har fortfarande inte varit i Turkiet. Men jag har hört historier om ohederliga kryddhandlare i stora basaren och andra äventyr, så jag kommer säkert att besöka Istanbul någon dag.

Om Portugal visste jag inte särskilt mycket, bara att jag plötsligt hade en väldig lust att åka dit. Jag kom till Coimbra, Portugals universitetsstad. Resan tog ett dygn, ungefär, med byten i Hamburg, Paris och någonstans på gränsen mellan Frankrike och Spanien. Jag tillbringade 12 timmar i Paris, åkte tunnelbana besökte en park, Jardin du Luxembourg, tror jag, fick en falsk francsedel. Den sista biten, till Coimbra delade jag kupé med ett brasilianskt par. Jag förstod inte ett ord av vad de sa. Inte ett ord. Jag kunde inte ens urskilja orden, språket var bara ett surrande ljud. Jag kände mig väldigt dum, för jag kunde både en del franska och lite spanska, men det hjälpte föga för att förstå portugisiska. Jag stannade en vecka i Coimbra, vandrade runt i staden, åkte trådbuss gick omkring på universitetsområdet. 1308 flyttade universitetet från Lissabon till Coimbra, och där har det varit sedan dess. Det känns att det är 700 år gammalt, nedslitna trappor, blekta fasader. En fantastisk miljö. Där skulle jag gärna vilja läsa någon gång. Och så köpte jag två vinylskivor med Amalia Rodrigues. Det är lite ironiskt att hennes största hit, i alla fall utanför Portugal heter Coimbra. Fadomusiken har två grenar, Lissabon- och Coimbrastilen. Lissabon är bara sorglig och besjunger olycklig kärlek. Coimbra är något mer lättsam och kan ha andra, gladare ämnen. Amalia Rodrigues bodde och verkade i Lissabon, men hennes mesta kända sång heter ”Coimbra”.

Jag vandrade omkring i Coimbra och fotograferade en hel del. Men när jag kom hem upptäckte jag att det kommit in ljus i kameran så alla bilder jag tagit av den gamla staden var borta.

I början på sommaren läste jag Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier. Författaren är schweizare, boken skriven på tyska, jag läste den på engelska. Den finns inte på svenska. En entusiastisk kund rekommenderade den förra sommaren. Han kände till min vurm för Portugal och förstås mitt bokintresse. Nattåg till Lissabon består till stora delar av frosseri i Lissaboniana och bokkonst.

Berättaren är lärare i klassiska språk i Schweiz. En regnig dag stöter han på en portugisisk kvinna som kanske ska hoppa från en bro. Hon låter bli. Därnäst går berättaren in på ett antikvariat och råkar hitta en bok på portugisiska. Dessa båda händelser blir avgörande för honom och han beslutar sig för att omedelbart lämna sitt arbeta och ta första bästa tåg till Lissabon. Jag förstår hans plötsliga önskan att dra till Portugal. Den har jag också känt.

När berättaren far iväg, funderar han över sina gamla elever. Vad har det blivit av dem? Vad ska de bli av dem han undervisat nyligen? Sådana tankar har säkert alla lärare. Ibland glider minnen samman. Jag minns skolkamrater från när jag var liten, lärarkollegor, elever jag undervisat för länge sedan och ganska nyligen… Alla hamnar i samma minnesavdelning. Hon som är doktorand i Örebro, är det en elev eller en kollega? Hon som jobbar på Mittuniversitetet, vem är det, har jag undervisat henne? Det finns bara ett stort minne för studietiden och sedan kvittar det om det handlar om undervisning eller studier. Det är en konstig känsla.

Sådana problem har inte bokens berättare. Med hjälp av boken han köpte tar han sig runt i Lissabon, på jakt efter författaren. Samtidigt lär han sig portugisiska. Han är ett språksnille, latin är hans andra språk, så det går kvickt för honom att komma upp i nivå i portugisiskan. Det går ganska lätt för berättaren att nysta upp historien om boken han har med sig. Känslan är likartad som i Zafón Vindens skugga. Det finns ett mysterium, men tråden som nystas upp löper lätt. Det är bara att gå från A till B till C så kommer lösningen automatiskt. Alla talar med berättaren frivilligt och delar med sig av sina innersta hemligheter tämligen omgående. Genom den mystiska boken och berättarens jakt på författaren får vi en bild av Portugals mörka år med Salazar vid makten. Även det liknar Vindens skugga, där fascismens Spanien skildras genom minnen från personer som huvudpersonen träffar. En tredje och sista likhet böckerna emellan är att de är bäst i början, när det finns ett mysterium. För ju längre böckerna lider, desto enklare blir berättelsen och jag tappar intresset. Det får inte vara för enkelt, det måste finnas lite motstånd.

Bäst med boken är Lissabonskildringen. Det är trevligt att följa berättarens fotspår över backarna i Lissabon. Men enda invändning där är att han aldrig, trots att han går på många antikvariat, nämner Calçada do Combro, Lissabons egen Charing Cross Road där antikvariaten ligger tätt. Man behöver inte gå många meter för att att hitta en boklåda i Lissabon. På nätet hittar jag en lista över antikvariat i Lissabon: Över sextio stycken! Och det finns säkert fler som inte är med på listan.Detta i en stad stor som Göteborg. Det måste göra Lissabon till en av världens antikvariattätaste städer, räknat per capita.

Nattåg till Lissabon är en bestseller i hela världen. Två miljoner exemplar sålda. Det är konstigt att den inte kommit ut i Sverige än. Om eller när den gör det hoppas jag att översättningen är bättre än den engelska. Språket sjunger inte ett dugg. Långa passager citeras från den mystiska boken och de är lika platta som resten av prosan. På Amazon läser jag kommentarer som också klagar på översättningen, så det är inte bara jag. Språket är stelt.

Jag vill inte låta för negativ här, det är en intressant bok, fullt läsvärd. Isabel Allende blurbar: ”A treat for the mind. One of the best books I have read in a long time.” Kanske är det problemet. De som gillar Isabel Allende kommer att älska Nattåg till Lissabon. Jag tycker att Allende är skaplig men lite simpel, vilket är vad jag tycker om Nattåg till Lissabon också. Den börjar bra, men författaren kan inte hålla energin uppe och då falnar läsarens intresse också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: