Elin, Beryl och Bruce

9 Aug

Varför säljer biblioteken ut sina böcker? Det är inte alla bibliotek som gör det, men många. Karlskorna bibliotek säljer tusentals böcker, mest fina barnbböcker på Lövmarknaden varje år. Varför inte ordna med ett program där man skänker dessa böcker till kommunens skolor och förskolor? Om man nu måste göra sig av med dem, menar jag. Tomelilla bibliotek säljer på Tomelilla marknad, fast deras böcker ser faktiskt mer gallrade ut, det är smutsiga och slitna. Likadant Ystads bibliotek som brukar ha en sommarutförsäljning. Rensa ut det gamla och trasiga, det är klart att det måste göras.

Men på Simrishamns bibliotek gör man annorlunda. Periodvis säljer de fasligt mycket böcker, och det är inte de gamla och trasiga böckerna som bjuds ut (det hamnar väl i sopan direkt) utan ganska nya och riktigt bra böcker. Häromdagen köpte jag Elin Boardys debutroman Allt som återstår. Den kom för ett år sedan och i min värld betyder det att den är ganska ny. Varför sälja en ny bok av en intressant författare? Varför alls köpa in den om man tänker sälja den ett år senare? Förklaringen man får ibland är att ”vi har flera exemplar av den boken”. Men det är inget bra svar. Ta inte in för många exemplar till att börja med, så slipper ni sälja. Det är ju en ruskig förlustaffär.

Ett annat tragiskt fynd på Simrishamns bokutförsäljning: tre stycken Bruce Chatwin på svenska. Det är en författare som aldrig blir omodern, som ett bibliotek knappast kan ha för många exemplar av, men ändå såldes de. Det är klart att ett bibliotek måste gallra, men det måste också finnas en tanke bakom. Det är inte de bästa böckerna som ska bort.

Så går en bekant till mig till Simrishamns bibliotek för att faktiskt låna en bok, Beryl Markhams Västerut i natten. Nej, den har de inte. Nej, den hittar vi inte på datan… Biblioteket som kunskapens tempel, vad hände med den tanken? Att bibliotekarien inte kände till boken kan jag acceptera, även om det är dåligt, men att hon inte hittade den på sökning i hela Sverige, det är ju rent skrämmande.

För mig är biblioteket bland annat en plats där besökaren kan få hjälp med att hitta lämplig läsning, inte bara ställa sig i kö på senaste deckar-hypen, Mankell, Larsson, Kepler, eller vem som gäller för dagen. Den något mindre vane läsaren kanske inte känner till Bruce Chatwin, då ska bibliotekarien entusiastiskt berätta om honom och sätta I Patagonien i händerna på biblioteksbesökaren. Men det gåt ju inte om boken är såld.

Hur hittar man Beryl Markham, då? Ja, man får väl gå till mitt antikvariat. Här finns kunskapen, åtminstone om den författaren.

2 svar till “Elin, Beryl och Bruce”

  1. Tomas 15 augusti, 2009 den 2:54 e m #

    Gallring behövs, det lustiga är att ofta gallras böcker som biblioteket överhuvudtaget inte köpt in. Kulturrådet skickar nämligen ut massor med kvalitetslitteratur till folkbiblioteken gratis. Problemet är att biblioteken ofta hunnit köpa in många av de böckerna, eftersom de kommer lite sent från Kulturrådet. Så står biblioteken med fler ex än man skulle behöva.

    Vid gallring går man ofta på utlåningsstatistik (inte enbart, men det är en viktig parameter). Tyvärr är det så att när biblioteket ska visa vad man gör för uppdragsgivarna (= politikerna), så är det ofta krassa siffror som gäller. Hur många böcker har lånats ut, hur många besökare osv. Och Mankell lånas väl ut mer än Bruce Chatwin, kan man anta.
    Så biblioteken är lite fångna mellan ideal (värna kvalitetslitteraturen över kommersiell sådan) och verklighet (visa bra siffror till politiker så man får mer pengar nästa budgetår, eller åtminstone inte nedskärningar)…..

    Låter märkligt med boken Västerut i natten. Enligt bibliotek.se finns den på många ställen i södra Sverige, dock inte Simrishamn.
    http://www.bibliotek.se/session/showholdings?titleId=2363132&region=1

    • johnsantikvariat 15 augusti, 2009 den 9:10 e m #

      Gallring behövs, men aldrig ska en bok av Bruce Chatwin gallras. Aldrig. Jag anser att Simrishamn har en konstig gallringspolicy. Tomelilla och Ystad gör ett bättre jobb av utsorteringen, som jag upplever det. Allt för många, allt för bra böcker har jag sett i Simrishamns säljhylla, för att det ska vara en tillfällighet, tyvärr.
      Visst var det konstigt att de inte hittade Västerut i natten, det är ju absolut inte någon ovanlig bok. Kanske stavade de fel någonstans. Det trista är att bibliotekarien inte kände till boken och inte kunde hjälpa låntagaren. Eller ”kunden” heter det, kanske?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: