En trevlig dag på torget, många återkommande kunder från hela Sverige och några nya bekantskaper från Belfast och annorstädes.
Men det underligaste som hände var detta: En kvinna undrade om jag hade någon bok om Istanbul. Jag frågade om hon skämtade. Jag hade min nya Istanbultröja på mig och tänkte att hon kommenterade den. Men nej, hon hade inte lagt märke till vad det stod på den. Hon berättade att hon nyss varit i Istanbul och att hon nu ville läsa mer om staden. Hon berättade var hon varit och vad hon gjort.
”…Och sedan åkte vi ut till Prinsöarna.”
”Där var jag med”, sa jag.
”Till ett kloster…”
”Jag också”, sa jag.
”Och det fanns bara en munk där…”
”Fader Dorotheos…”
”Ja, han visade oss kapellet och allting.”
”Men inte biblioteket”, sa jag.
”Nej, inte biblioteket.”
Så här på mitt gamla torg i Simrishamn kommer en kvinna som varit i Istanbul veckan innan jag, hon har åkt ut till Prinsöarna, hon har besökt Den heliga treenhetens kloster, hon har talat med Fader Dorotheos. Allt som jag också gjorde veckan efter. Det är lite spooky. Tolv år på torget, aldrig har någon frågat efter Istanbul. Fjorton dagar efter att jag kommer hem därifrån möter jag denna kvinna i vars spår jag och min grupp ovetande gått. Vi skulle GPS-plottat våra resor och jämfört dem. Lite New York-trilogin och de mönster som Quinn skapar när han vandrar genom New York.
Det är på torget i Simrishamn alla världens vägar möts.
johns antikvariat 
Ibland är livet lika spännande som dikten. 🙂
För det mesta. Alltid. Livet överträffar dikten. Åtminstone om man lever det som jag gör…