Touching the Void 2

4 Sep

Vilket lustigt sammanträffande. Dagen efter att TV4 Sport visat Touching the Void, visar SVT uppföljaren, The Beckoning Silence. Hemligt samarbete (utan någon som helst reklam för varken den ena eller den andra filmen) eller slump?

Joe Simpson har byggt hela sin karriär på olyckan som skildras i Touching the Void. Han borde ha dött där, men det gjorde han inte. Genom en kombination av tur, skicklighet och fysisk styrka överlevde han. Men vad gör man sedan om man är en adrenalinjunkie? Om man varit med om det värsta äventyret redan vid 24? Ingenting kan toppa det. Simpson har sökt nya utmaningar, nya berg och han pratar ofta om vilka farliga situationer han varit med om, hur nära vänner dödsstörtat på gemensamma klättringsexpeditioner och så vidare. Det blir både fånigt och osmakligt på en gång.

The Beckoning Silence är ett försök att hitta ett nytt, dramatiskt äventyr att skildra i bok- och filmform. Kevin Macdonald är inte regissör den här gången, och det märks. För det första ledsagas tittaren genom hela filmen av en irriterande berättarröst som talar om vad Joe tänker, tycker och framför allt känner, och detta mellan intervjuinslagen med Joe, när han berättar samma saker!

Äventyret som skildras är inte Joes eget, utan en klättringsexpedition som Joe läste om som liten och som förföljt honom sedan dess, bestigningen av Eigers svåra nordsida år 1937, ledd av Toni Kurtz. Filmen är gjord på samma sätt som Touching the Void, med spelade klättringsscener som utspelar sig 1937 med Kurtz’ attack på nordsidan varvat med intervjuer med Joe Simpson. Problemet är att Simpson försöker länka ihop sig med Kurtz expedition. Han tycker sig känna igen sig i Kurtz, p g a liknande klättringsproblem. Det blir långsökt och självförhärligande.

Dessa båda filmer visar vilken tunn linje som skiljer konst och kitsch. Eigerfilmen är visserligen välgjord, men mest syffisant strunt, medan Touching the Void redan är en klassisk dokumentärfilm.

Här skriver Simpson i sin burdusa stil om medias dåliga kunskaper om bergsklättring och Channel 4:s förträfflighet (finansiären till Eigerfilmen). Och här kan man läsa en bra sammanfattning av vad som egentligen hände Kurtzexpeditionen, utan Simpsons egosnack.

Missförstå mig rätt, Joe Simpson verkar vara en duktig klättrare och en god författare, men det är lite patetiskt hur han famlar efter äventyr. I slutet av filmen säger han att han tappat gnistan för bergsklättring. Jag hoppas att han har rätt och att han hittar något annat att skriva om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: