Arkiv | februari, 2010

Premiär

27 Feb

Idag öppnade jag äntligen antikvariatet i den nya lokalen på Bruksgatan 30 i Ystad. Ganska många besökare trots att jag var lite hemlig och inte hade några speciella skyltar ute på gatan.

Sorteringen är ännu inte klar, det saknas ett antal bokhyllor och många böcker ligger ännu i sina bananlådor. Det kommer att bli snyggt till slut, men det tar tid och jag har en del annat att tänka på i vår. Så, jag kan inte säga när jag öppnar på riktigt. Om en månad, kanske. I påsktider… Till de som frågade efter John Irving idag kan jag säga att jag hittade hans böcker rätt kvickt. Jag har de flesta, även hans senaste, den som heter Tills jag finner dig. Jag har lagt undan dem.

Det var Mugabe, Khadaffi och jag…

26 Feb

I höstas var jag i Rom. Ett resultat av den resan finns nu här på bloggen som en egen sida. Den är skriven på engelska, for the benefit of my Italian friends.

Lid med mig också, Örjan

21 Feb

Örjan Abrahamsson i DN recenserar Austers Invisible och tycker att den är bra. Prosan ”skimrar”. Ett så skimrande förutsägbart och felaktigt omdöme. Han refererar också till den New Yorkerartikel av James Wood jag länkade till för ett tag sedan och skriver att ”man lider nästan med Wood som tycks ha läst vartenda Austerbok”. Lid med mig också Örjan. Varför lider han inte själv? Har han inte läst alla? Så många är de inte. Invisible är skaplig, inte mer än så. Den är något bättre än Austers senare, märkligt ofärdiga romaner, men bra kan väl ingen kalla den?

Kasparov på svenska

21 Feb

Det är fler än jag som har Arts & Letters Daily som startsida. Idag publicerar Sydsvenskan en svensk översättning av Garri Kasparov-texten jag tipsade om häromveckan. Läste ni inte den då så tycker jag att ni ska ta en titt på den svenska versionen.

GRRM

20 Feb

Om jag på den tiden jag läste väldigt mycket science fiction var tvungen att nämna en enda favoritförfattare så sa jag ”George R R Martin”. Han var nummer ett för mig. På 80-talet, när jag läste honom som intensivast, hade han lite svårt att skriva romaner. Novellerna var fantastiska, ”Sandkings”, ”With Morning Comes Mistfall”, ”A Song for Lya”, ”Portraits of his Children”. Hans första SF-roman var lite sådär, som jag minns den, en space opera som hette Dying of the Light. Sedan blev han bättre med vampyrromanen Fevre Dream och rock’n’roll-skräckisen Armageddon Rag. Jag har aldrig träffat Martin, men jag var faktiskt en så aktiv fan av hans verk att en amerikansk Martin-beundrare (som väl i mina ögon såg samma glöd av nära nog dyrkan som han själv kände) fixade en pocketupplaga av Sandkings med dedikationen ”To my #1 Swedish fan, John. -George R R Martin.” Jag blev mycket glad när jag fick den boken. Ja, jag är fortfarande glad för den, fast jag inte längre är den där sf-fantasten. Nuförtiden kan Martin inte hålla sidorna tillbaka. Han skriver lika tjockt som Diana Gabaldon. De verkar dessutom, oroväckande nog, vara bekanta. George R R Martin är inte längre känd som mannen som skriver de kittlande sf-novellerna. Nu är han den amerikanske Tolkien. Eller snarare Robert Jordan med litterär kompetens. Han skriver på en megaserie som han kallar A Song of Fire&Ice. Det har blivit fem delar hittills om totalt ca 4 000 sidor. Ytterligare två delar är på väg, som verkar bli närmare 2 000 sidor till. Det är för mycket. Det är galet mycket. Jag läste första delen för snart tio år sedan. Den var väldigt bra. Jag gillar normalt inte fantasy, men Martin träffade rätt för mig. Ändå kom jag mig inte  för att läsa nästa del. För många sidor, för många karaktärer och historier. Det känns som ett livstidsprojekt att ta sig in i och uppleva A Song of Fire & Ice, och det har jag inte tid med. Okej, så himla mycket är det inte, men det känns ändå för stort. Jag vil inte leva så länge i den världen.

Har jag tur kan jag se TV-serien istället. HBO har nyligen spelat in ett pilotavsnitt med bl a Sean Bean (Sagan om Ringen) i en av huvudrollerna. Kolla här för mer info och bilder på alla skådisar. Sopranos with swords… är det sant så, hurra!

Jag hittade George R R Martins blogg häromdagen, den är läsvärd. Jag har lagt in den bland länkarna till författarbloggar här till höger.  Armageddon Rag finns på svenska som Harmagedon Rag, översatt av den geniale Erik Andersson. Det är en sån där ful Bra Böcker-bok som blir kvar på alla loppisar. Ingen vill ha den, inte ens för en krona. Men den är faktiskt bra. Underhållningslitteratur när den är som bäst.

Owen Wilson+Carla Bruni-Sarkozy+Woody Allen

19 Feb

Jag tyckte att Woody Allens val av Larry David som alter ego i Whatever Works var otroligt kul, med tanke på these pretzels are making me thirsty, etc, men The Guardian skriver att rollbesättningen i nästa film (eller näst-nästa, om vi ska vara noga; nästa är redan inspelad och heter You Will Meet a Tall Dark Stranger) också är inspirerad: Owen Wilson i Allen-rollen samt Frankrikes första dam som… Jag vet inte vad. Slagpåse, kan man hoppas.

Konst eller idrott?

19 Feb

Jevgenij Plusjenko kom bara tvåa i herrarnas konståkning. Amerikanen Evan Lysacek vann. Svenska Dagbladet tycker att det är OS fegaste beslut. Vancouver Sun tycker däremot att det var en rättvis segrare. Deras text är faktiskt mer innehållsrik och förklarar exakt vad det är som gör amerikanen till vinnare. Svenska Dagbladet har bara känsloargument. Vancouver Sun går igenom vad som krävs i fråga om innehåll i programmet, och hur väl de båda guldaspiranterna klarade kraven. Plusjenko  säger: ”With the old system I must win. The new system is a little different. I was sure that I had won my second Olympic Games. But this is the new system, the quad is not valued anymore. Apparently this is what figure skating needs today. I thought it was enough and it should have been enough (to win).”

Bedömningssporter, vad är poängen? I karisma och konstnärligt uttryck håller jag på ryssen, men det är ju bara en åsikt. Plusjenko vågade mer, gjorde svårare hopp, men missade tydligen lite i några andra moment. Som konstnär är Plusjenko överlägsen, men för att få rätt poäng för vissa tekniska moment var han för kort idag. Hela det här tjafset om poäng hit och dit bidrar till att göra konståkning spännande, men samtidigt gör det att man uppfattar det som mindre och mindre sport och mer som show.

Dagens Nyheter har ännu, 11.07, inte skrivit ett ord om vem som vann eller tog medaljer. Bara en text om att Adrian Schultheiss gjorde sitt bästa åk någonsin och tog en femtondeplats. Om man ändå skriver om den svenska placeringen kan man väl tala om vem som vann också?

OS

18 Feb

Emil Jönsson var sämst när det gällde i OS-sprinten. Det är nästan exakt ett år sedan jag skrev samma ord i ett inlägg om skid-VM. Varför måste han vara så bra när det inte gäller något särskilt och så dålig när tävlingen är viktig? Sedan tycker jag att det är dåligt av SVT att låta Per Elofsson stå och anklaga de ryska vinnarna för doping. I stridens hetta kan man kanske kläcka ur sig sådana saker, men det får inte gå ut i sändning.

Ge mig en vecka till

14 Feb

Idag har jag varit på antikvariatet större delen av dagen och sorterat böcker. Det tar tid, kan jag säga. Om det bara var de böcker som stod i förra lokalen så vore det hanterligt, men nu har jag ett antal tusen böcker som jag köpte i somras som jag ännu inte prisat.

Jag skjuter upp nyöppningen ytterligare en vecka till lördagen den 27 februari klockan 11.00.

Lillgammal

12 Feb

Mästarnas mästare är ett bra TV-program, tycker jag. Särskilt i början på säsongen innan tävlandet blivit så viktigt för deltagarna. Det är kul att se en liten del av människan bakom den duktige idrottsmannen. Vad som slår mig när jag ser Stefan Holm är hur lillgammal han verkar, lillgammal och ältande. Det är klart att Patrik Sjöberg är en envis gubbe på sitt sätt, men den som borde släppa den fåniga diskussionen om vem som var bäst av de båda är Holm. Nu läser jag i dagens DN att Holm ska ingå i Augustprisjuryn för att han ”gjort sig känd för att läsa väldigt mycket”. Augustpriset är till för att öka upplagorna, och en kändis säljer alltid lite fler böcker, men ändå, var detta nödvändigt? Kunde man inte tagit in någon som gjort sig känd för att läsa väldigt bra istället? I senaste avsnittet av MM läste Tomas Gustafson Haruki Murakami. Honom hade Holm aldrig läst. Det är väl ganska risigt av en person som ska vara med och bedöma kvalitén på skönlitteratur? Om man tittar på Holms hemsida och undersöker var han läser för böcker blir man ganska deprimerad, ingen fantasi för fem öre: Nesser, Lapidus, Läckberg, Lee Child, Stieg Larsson osv i samma stil.

Stefan Holm var en otrolig idrottsman, världens bäste höjdhoppare i flera år. Det är fantastiskt, men nog måste det finnas någon kändis som har lite bättre höjd på läsandet än detta?

Med egna ögon

12 Feb

Jag talade med en kvinna i förra veckan som berättade för mig att hon med egna ögon sett TM-adepter som leviterade. Jag gratulerade henne och frågade varför inte jag sett samma sak som förstanyhet i all världens medier. Hur har jag kunnat missa detta? Hon sa att det här var en annan sorts nyhet, att medierna inte var intresserade av detta. Jag kan garantera henne att den som kan visa en äkta levitation kommer att få alla journalisters uppmärksamhet, från Bob Woodward till Bingo Rimér. Klippet ovan visar TM-levitation som den brukar se ut. Det har jag också sett med egna ögon, och det är väldigt kul, men det är inte vad jag kallar levitation.

David Lynchs nya film är en dokumentär om TM och Maharishi Mahesh Yogi. Det var så vårt samtal kom in på TM. Jag visade Lynchs bok Catching the big fish, där han funderar kring TM och själv agerar lite guru. Det är en inspirerande bok även för en icke-troende som undertecknad. Sedan ville jag att den här kvinnan skulle läsa Zac O’Yeahs genomgång av indisk visdom, Guru! som visar visdomens baksida, allt bondfångeri som finns i branschen. Dessa gurus är antingen rena lurendrejare eller så korrumperas de av den makt de ganska plötsligt får när de når en större publik i väst. Det är en mycket bra bok, som jag sagt tidigare. Men, nej, en sådan bok passar inte in i en spirituell sökares läsning. Det är det som är så konstigt. Jag älskar att läsa allt som utmanar mina sinnen. Jag läser religion, politik, svårtsmälta åsikter och alltför lättsmälta… Jag vill ta in allting och utmana mina sinnen. Men de här människorna som kallar sig sökare, det enda de söker är böcker som bekräftar deras världsbild. Castaneda, Ekhart Tolle och liknande som tydligen skänker frid åt väldigt många människor, men ingen visdom, ingen upplysning.

Ren meditation är bra, jag utövar själv något som kan kallas meditation, som jag lärt mig på egen hand. Men den organiserade TM-rörelsen ger jag inte mycket för. Jag tycker att det är synd att David Lynch engagerat sig så starkt i den. Han kan väl bara meditera och inte lägga energi på att dra in pengar till rörelsen? Här berättar han om det fantastiska med meditation. Frank Booth skulle behöva meditera, men vad hade Blue Velvet blivit då?

Super Bowl

8 Feb

Jag var uppe i natt och såg Super Bowl, utan varken chips eller kändisar i soffan, men det var kul ändå.

Hur man gör ett nyhetsinslag

5 Feb

Är det någon som tittar på Aktuellt längre? De få gånger jag gör det blir jag galen på de så kallade fördjupningar de gör. Tyvärr ser nyheter likadana ut på andra platser i världen också. Det är klart att SVT inte kunde vara så kreativa att de själva hittade på att mannen-på-gatan-inslaget skulle upphöjas till ledstjärna i det som en gång var ett nyhetsprogram. Kollar det här.

Cykelbanor, religionsfrihet och porr

4 Feb

I dagens Sydsvenskan kan man läsa att ”världens äldsta” porrbutik ska stänga i Köpenhamn. Ägaren är sur, porr är gratis på nätet, stackars småföretagare osv. Men sedan kommer mer intressant kritik. ”Vesterbro håller på att bli en stadsdel för cyklande akademiker”. Man ska förstå att det är cyklisternas fel att det går dåligt för ärliga småföretagare som porrbutiksinnehavare. Fler cykelbanor gör färre parkeringsplatser som i sin tur betyder sämre förutsättningar för småföretagare.

I går sa min dotter: ”Världen kommer att gå under. Jag vet det, jag kan se in i framtiden.” Det känns som början på en M Night Shyamalan-film, men så sa hon i alla fall. Och världen kommer att gå under rätt kvickt så länge folk är så kortsynta att de gnäller över cykelbanor. Som jag ser det är bilen roten till det mesta onda i världen. Avgaser, utsläpp, krig och olja, konsumtionshysteri. Ingen bil, betydligt bättre värld. Allting som verkar för avvecklingen av bilen är bra, tycker jag.

En annan grupp som protesterar mot cykelbanor är hassidiska judar i Williamsburg, New York. David Byrne skriver om det här. Hassidierna säger att de inte tål att se barhuvade kvinnor som cyklar förbi deras kvarter, så därför har de framgångsrikt verkat för att de nya cykelbanorna förbi Williamsburg ska tas bort. Så har det också blivit. Den officiella orsaken är alltså de barhuvade kvinnorna, men det verkar som att den verkliga orsaken är parkeringsplatser.

Så om vissa fick bestämma så sitter vi i framtiden på ett sterilt stenklot med extremväder. Ingen fara, vi får lov att slippa se barhuvade kvinnor och vi får köpa vår porr. Och bäst av allt, vi kan parkera var vi vill.

Onödigt gnäll på Mma Ramotswe

2 Feb

Jag lyssnade på Nya Vågen på P1 idag, Det kan ni också göra här. Den första diskussionen handlade om Damernas Detektivbyrå, TV-serien och bokserien. Panelen om tre, Niklas Wahlöf, Louise Epstein och Viveca Motsieloa klagade på både längden och tvären. Det var ett elände att det var så vackra bilder, att inte alla skådespelarna kom från Afrika, böckernas nyanser försvann i TV-serien, karaktärerna var karikatyrer av bokens fint utmejslade porträtt. Allt var fel.

På det stora hela rent korkad kritik och jag förstår inte att ett program som brukar vara rätt okej kan släppa igenom sånt ogenomtänkt svammel.

Jag tycker att Damernas Detektivbyrå är en riktigt bra TV-serie. Berättelserna är smart uttänkta och väl genomförda, både Mma Ramotswes detektivfall och relationerna karaktärerna emellan. Det är befriande att se miljöer som inte är amerikanska, brittiska eller svenska. För den som tänker efter i tre sekunder så har något liknande Damernas Detektivbyrå aldrig visats på TV. En påkostad samproduktion mellan två av världens bästa TV-producenter, HBO och BBC, som utspelar sig i Afrika till 100%, som helt struntar i Amerika och Europa. Är inte det skäl nog att ropa hurra?

Gatorna är för sopade sa någon. Det var inte bra. Berättelsen var förenklad jämfört med böckerna, så någon annan… Då frågar jag, i vilken annan filmatisering är gatorna inte ”för sopade”? Stolthet och fördom? Oliver Twist? Big Love? Menar de tre tyckarna på allvar att andra TV-serier är mer verklighetstrogna? Film och TV-drama är inte verkligheten, det är tillrättalagd verklighet, både i scenografi och berättelse. All film är i så fall ”för sopad”, för ren och prydlig. Förresten så hade ingen av de tre kommentatorerna varit i Botswana, så egentligen kunde de inte veta om gatorna i Gaborone är välsopade eller ej.

En annan invändning mot TV-serien var att historien var mycket plattare och saknade nyanser jfrt med böckerna. Jaha, igen, ge mig ett enda exempel på en filmatiserad bok där filmen är bättre, djupare, mer nyanserad än boken? Det är två skilda konstarter. Det som filmen förlorar i komplexitet tar den ibland igen på bildspråket. Det vet i alla fall två av de tre kommentatorerna, men de sitter ändå och söker fel. Förbryllande, nästan som att de är instruerade att dissa. TV-serien är säkert inte lika komplex som böckerna, men det är för att serien renodlar karaktärerna. I TV finns det inte plats för de nyanser som en bra karaktärsskildring i en bok kan ge.

Allt för få afrikanska skådespelare, var ytterligare en invändning. För många amerikaner och britter. Några av de afrikanska skådisar, sydafrikaner, som faktiskt är med framhölls som goda exempel. Det är komiskt, för om det är något som möjligen stör i Botswana så är  det att så många sydafrikaner ska föreställa botswanier i serien. De som hör nyanserna kan höra att det är sydafrikansk setswana som talas och inte botswansk, i exempelvis hälsningsfraser och hedersbetygelser. Det är som om danskar skulle spela skåningar. I ett amerikanskt öra låter det likadant, men för oss är det en jäkla skillnad. Att de större rollerna görs av amerikaner för att sälja in serien i väst kan man leva med, men varför använda sydafrikaner som har en annan dialekt, när det finns botswanska skådisar som gör jobbet lika bra? För panelen i Nya vågen är Damernas Detektivbyrå en ”afrikansk” produktion, om det är sydafrikaner eller botswanier som medverkar kvittar. Ändå är en ”etnolog” med och tycker, men hon har inte fattat någonting av filmproduktion eller hur en berättelse förmedlas i olika medier. Serien var tänkt att spelas in i Sydafrika eftersom infrastrukturen var bättre där, men den Botswanska staten gick in och betalade en peng för att man skulle filma på actual location. Mer om det i denna artikel.

Förresten, hur många skåningar är med i svenska Wallander? Hur många svenskar är med i brittiska Wallander?

Här är Mma Ramotswes blogg för den som vill läsa mer om hur böckerna till slut blev TV-serie.

För att sammanfatta, jag tycker att Damernas Detektivbyrå är en mycket bra TV-serie. Det är fantastiskt att den lyckats bli gjord, men det krävdes också två giganter och en halv (Anthony Minghella och Sydney Pollack plus Richard Curtis) för att projektet skulle bli av. Serien ger en positiv bild av Botswana och främjar landet på flera vis. Och jag som tittare i lilla Sverige får en trevlig stund framför TV:n, ungefär en miljon gånger mer givande än nåt amerikanskt dussinmög. De invändningar som vädrades i Nya vågen var ogenomtänkta och ibland rent korkade.

Fem i rad

2 Feb

Jag köpte Into the Electric Mist, men det ångrar jag nu. Den var inte särskilt bra, absolut inte i närheten av de fyra tidigare Kelly Macdonaldverken jag sett på sistone. Det kunde varit en bra film med Tavernier som regissör, James Lee Burke som författare till boken som filmen är baserad på, med skådisar som Tommy Lee Jones, John Goodman, Mary Steenburgen, Peter Sarsgaard och Kelly Macdonald. Men nej, fel överallt. Konstig story, oengagerat skådespeleri, tråkiga bilder, trots att miljön är Louisiana. En förtjänst har filmen och det är att The Bands sångare och trummis, Levon Helm, är med och spelar en sydstadsgeneral från amerikanska imbördeskriget. Han dyker upp ibland och ger Tommy Lee tips på hur han ska ta utredningen vidare. Helm ger allt och blir trovärdig i den svåraste rollen. Alla andra, t o m Kelly M, faller ur ramen.

Helm och Tommy Lee spelade tillsammans i Coal Miner’s Daughter för trettio år sedan där Sissy Spacek spelar Loretta Lynn, och det fick hon en Oscar för.

Januariläsning

1 Feb

En rysk roman av Emanuelle Carrère, The Shipyard av Juan Carlos Onetti, I Capture the Castle av Dodie Smith, Caravaggio, the Complete Works av Sebastian Schütze, Caravaggio Bacon, utställningskatalog, Galleria Borghese.

Jag har gillat Carrères tre tidigare böcker på svenska riktigt mycket. Vinterskola, Mustaschen och Herr Romand. Det är kusliga berättelser alla tre och de handlar alla om män som plötsligt är främlingar för sig själva. Va? Är detta jag? Det kan jag inte acceptera. En rysk roman är en sorts självbiografi där författaren berättar två historier, dels om när han åkte till Ryssland för att göra en dokumentärfilm, dels om ett nytt kärleksförhållande. På sina ställen får vi skärvor av författarens släkthistoria. Den bild man får av Emanuelle Carrère är inte positiv. I den här boken skildras han som en självupptagen, bortskämd tölp, en översittare och besserwisser. Jag vill tro att det är den skicklige författaren som visar vad han kan och att han inte på allvar försökt berätta om sitt liv de senaste två åren. Men kanske gör han det, och då är det illa. Bland annat orsakar han det grymma mordet på en mamma och hennes spädbarn bara för att han har en dimmig tanke om att han borde vistas mer i Ryssland och komma i kontkat med sin ryska själ. Jag kommer nog att tänka på den här boken ibland, men inte för att jag gillade den utan för att den gjorde mig irriterad på författaren.

The Shipyard hade jag aldrig läst om jag inte fått den rekommenderad på torget. Jag vill ogärna tala om torget här på bloggen, det är en annan värld som förtjänar ett annat forum, men lite kan jag ju berätta, någon gång ibland. I somras stod jag och pratade med en stammis när en cyklist i full mundering kom fram och på engelska frågade om vägen till närmaste cykelaffär. Jag hörde att han var från Skottland, och mycket riktigt, han undervisade på St Andrews universitet. Den syns inte på mig, sa han, men jag kommer från Uruguay. Som liten hade han flyttat till Skottland men han hade fortfarande starka band till födelselandet. Han undervisade t ex i spanska. Vi kom att tala om författare och han slog direkt fast att om man bara får nämna en enda författare från Uruguay så måste det bli Juan Carlos Onetti, och om man ska välja hans bästa bok så måste det vara The Shipyard, El Astillero i original. En sådan rekommendation måste man följa och nu har jag läst denna bok. Jag kan ärligt säga att den inte liknar något annat jag läst, och det är högsta beröm när det kommer från mig. Citerade tyckare på bokens omslag jämför med Graham Greene, Albert Camus, Samuel Beckett, men Onetti är helt egen och behöv er inte jämföras med någon. Boken handlar om en knäckt man som kommer tillbaka till den lilla staden han en gång bodde i och där han på den tiden var någon att räkna med. Nu är han, som det heter, en skugga av sitt gamla jag. Av en slump får han jobbet att driva ett gammalt skeppsvarv. Det går dåligt, men större delen av boken handlar ändå om detta arbete. Stilen är egenartad. Precis i början tar det emot lite, men strax är man inne i flödet. Jag tror att översättningen är utmärkt, för man sugs in i Onettis värld, i det annorlunda tempot, de för mig främmande figurerna och värderingarna. Okej, det är spännande som en Greene, tänkvärt som en Camus, förbryllande och kittlande som en Beckett. Men mer ändå.

I Capture the Castle skildrar också en främmande värld, men den är brittisk och därför lite mer bekant för en annan. Berättaren skriver dagbok och skildrar (captures) sin familj. De bor i en gammal borg från medeltiden. De flyttade dit för att fadern skulle få skrivro till sin nya bok. Han har skrivit en framgångsrik bok, lite grann som Räddaren i Nöden, som läses och tolkas världen över. Problemet är bara att pappan inte kan skriva något mer. Han sitter hela dagarna i sitt arbetsrum och löser korsord och läser deckare. Inga pengar kommer in, när berättelsen börjar har man sålt i stort sett varenda möbel och finare klädesplagg man har. Familjen är utblottad. Men saker händer, det kommer nya grannar som också är nya ägare till borgen (familjen får bara hyra på ett trettioårskontrakt.) I motsats till exempelvis Carrères bok kan jag verkligen förundras över vart författaren fått denna historia ifrån. Den är så sann, fast det är uppdiktad. Karaktärerna är verkliga, boken känns verkligen som en flickas dagbok. Författarens mest kända bok idag är Pongo och de 101 dalmatinerna. Den är nog närmare författarens verklighet än I Capture the Castle, ändå är det Dalmatinerna som blev Disneyfilm och Castle som blev kultbok. Nå, nu har denna också blivit film, med tidigare nämnde Bill Nighy i rollen som fadern med skrivkramp. Boken målar en intressant bild av England på 30-talet men den stora förtjänsten är ändå karaktärerna. Det är en glad bok, trots en hel del umbäranden. En glad bok som måste läsas.

Två riktigt bra romaner, en hyfsad. Till det lägger jag en av de större böcker jag läst, Caravaggio, the complete works, 30x40cm. Mest reproduktioner av konstnärens tavlor, men en hel del text också. Och utställningskatalogen för Caravaggio Bacon-utställningen i Rom. Mycket informativa och användbara böcker.