johns antikvariat

Örjan Abrahamsson i DN recenserar Austers Invisible och tycker att den är bra. Prosan ”skimrar”. Ett så skimrande förutsägbart och felaktigt omdöme. Han refererar också till den New Yorkerartikel av James Wood jag länkade till för ett tag sedan och skriver att ”man lider nästan med Wood som tycks ha läst vartenda Austerbok”. Lid med mig också Örjan. Varför lider han inte själv? Har han inte läst alla? Så många är de inte. Invisible är skaplig, inte mer än så. Den är något bättre än Austers senare, märkligt ofärdiga romaner, men bra kan väl ingen kalla den?

Det är fler än jag som har Arts & Letters Daily som startsida. Idag publicerar Sydsvenskan en svensk översättning av Garri Kasparov-texten jag tipsade om häromveckan. Läste ni inte den då så tycker jag att ni ska ta en titt på den svenska versionen.

Om jag på den tiden jag läste väldigt mycket science fiction var tvungen att nämna en enda favoritförfattare så sa jag ”George R R Martin”. Han var nummer ett för mig. På 80-talet, när jag läste honom som intensivast, hade han lite svårt att skriva romaner. Novellerna var fantastiska, ”Sandkings”, ”With Morning Comes Mistfall”, ”A Song for Lya”, ”Portraits of his Children”. Hans första SF-roman var lite sådär, som jag minns den, en space opera som hette Dying of the Light. Sedan blev han bättre med vampyrromanen Fevre Dream och rock’n’roll-skräckisen Armageddon Rag. Jag har aldrig träffat Martin, men jag var faktiskt en så aktiv fan av hans verk att en amerikansk Martin-beundrare (som väl i mina ögon såg samma glöd av nära nog dyrkan som han själv kände) fixade en pocketupplaga av Sandkings med dedikationen ”To my #1 Swedish fan, John. -George R R Martin.” Jag blev mycket glad när jag fick den boken. Ja, jag är fortfarande glad för den, fast jag inte längre är den där sf-fantasten. Nuförtiden kan Martin inte hålla sidorna tillbaka. Han skriver lika tjockt som Diana Gabaldon. De verkar dessutom, oroväckande nog, vara bekanta. George R R Martin är inte längre känd som mannen som skriver de kittlande sf-novellerna. Nu är han den amerikanske Tolkien. Eller snarare Robert Jordan med litterär kompetens. Han skriver på en megaserie som han kallar A Song of Fire&Ice. Det har blivit fem delar hittills om totalt ca 4 000 sidor. Ytterligare två delar är på väg, som verkar bli närmare 2 000 sidor till. Det är för mycket. Det är galet mycket. Jag läste första delen för snart tio år sedan. Den var väldigt bra. Jag gillar normalt inte fantasy, men Martin träffade rätt för mig. Ändå kom jag mig inte  för att läsa nästa del. För många sidor, för många karaktärer och historier. Det känns som ett livstidsprojekt att ta sig in i och uppleva A Song of Fire & Ice, och det har jag inte tid med. Okej, så himla mycket är det inte, men det känns ändå för stort. Jag vil inte leva så länge i den världen.

Har jag tur kan jag se TV-serien istället. HBO har nyligen spelat in ett pilotavsnitt med bl a Sean Bean (Sagan om Ringen) i en av huvudrollerna. Kolla här för mer info och bilder på alla skådisar. Sopranos with swords… är det sant så, hurra!

Jag hittade George R R Martins blogg häromdagen, den är läsvärd. Jag har lagt in den bland länkarna till författarbloggar här till höger.  Armageddon Rag finns på svenska som Harmagedon Rag, översatt av den geniale Erik Andersson. Det är en sån där ful Bra Böcker-bok som blir kvar på alla loppisar. Ingen vill ha den, inte ens för en krona. Men den är faktiskt bra. Underhållningslitteratur när den är som bäst.