Arkiv | maj, 2009

Hurra för Robin Söderling

31 Maj

Vilken härlig skräll att Robin Söderling blev den förste att betvinga Rafael Nadal i Paris. På radion nämnde Mats Strandberg att detta var den största svenska tennisskrällen sedan Mats Wilander slog Ivan Lendl i Paris 1982. Det fick mig att undra vad Ivan Lendl gör nuförtiden. Det kan man läsa i denna, bara en vecka gamla, intervju i The Times.

Om inte Rokia kan komma till mig så kommer jag till Rokia

31 Maj

Rokia Traoré ställde in sin spelning i Malmö. Då bokade jag biljett till London. I fredags såg jag henne på Barbican Center. Det var en härlig konsert där artisten betvingade publiken. Hon spelade ner oss. Vi orkade inte mer. Hon fortsatte dansa och den tusenhövdade publiken kunde inte stå emot. Hon var grym. Hela bandet var fantastiskt. Otrolig energi. Någon, kanske Charlie Gillett, skrev att så kallad världsmusik appellerar till rockare och punkare eftersom det finns en energi i världsmusiken som i många fall gått förlorad i vanlig rockmusik. Rokia Traoré är ett exempel på det. Hon har en otrolig energi. Under konserten spelade hon allt från cover på Billie Holiday, hypnotiskt långsam, till tung dansmusik med stroboskop och supersnabb rap. Oavsett hastighet så fanns energin där hela tiden.

Varför är jag inte i Hay?

26 Maj

Årets bokfestival i Hay-on-Wye är igång. Varje år tänker jag: ”Varför är jag inte där?” Visst är det trångt och dyrt boende, ett spektakel… Men ändå säkert väldigt roligt. Jag har varit i Wales en gång, på en berättarfestival, och det var en mycket trevlig upplevelse. Bokfestivalen är säkert minst lika häftig. Men om man söker böcker så bör man åka dit tidigare på våren eller på hösten, det säger de som varit där, men vill man ha bokspektakel så är det nu man borde åka. Här är en intervju med David Simon, som är en av många intressanta gäster. Nästa år, kanske.

Dubbelexponering eller palimpsest?

25 Maj

Generation Kill går mot sitt slut. Det måste vara bland det dystraste som visats på TV någonsin. Den dokumentära känslan gör att berättelsen kryper under huden på den mest härdade tittare. Jag tänker på Holocaust som vi fick se i skolan. Den skulle vara så äkta och drabbande och där var James Woods och hela baletten. Men redan då som ganska liten såg jag att något var fel. Det var fortfarande en söt hinna över storyn och bilderna talade inte sanning, de var falska, förskönade. Generation Kill ger den bästa bild av krig som jag sett på film eller TV. Det är förvirrat, det är meningslöst, ingen fattar vad som händer eller varför. Och det är våldsamt, poänglöst våldsamt.

I julas fick jag Oz-boxen av mig själv i julklapp. 21 skivor av fängelsemisär. Vilket party. Den serien gick på trean och jag fick aldrig något flyt i tittandet. Ett avsnitt här och ett där, sent på kvällarna, och så en massa reklam. Det är skönt att se den i ganska snabb följd, utan avbrott. Ett trevligt sammanträffande som visar att två negativa kan bli ett plus är skådespelaren Lee Tergesen. I Oz är han på ett vis huvudkaraktären. Han spelar advokaten Tobias Beecher som är dömd för rattfylla och vållande till annan död. Serien börjar med att han kommer till Oz och i början är det genom hans ögon vi lär oss hur Oz fungerar. Med tidens gång blir den ganska snälle Tobias nedbruten, börjar knarka, blir flickvän till sin cellkollega, nazisten. Det är väldigt tragiskt, det hela.

Men så kommer han tillbaka i Generation Kill. Inte Tobas Beecher, förstås, men skådespelaren Lee Tergesen. Han har samma sorts roll här, de utomstående ögonen, den som publiken kan identifiera sig med, den som reagerar på det han upplever som annorlunda men som är normalt i den här världen. I Generation Kill är han den inbäddade journalisten Evan Wright, han som skrev boken som serien är gjord efter. Jag tänker, så skönt att han klarade sig från fängelset. Nu är han journalist… Skådespelarna kan inte fly från sina roller. De går från film till film men ofta är de samma karaktär i betraktarens ögon, i alla fall den här betraktaren. Generation Kill, som är en fantastisk skapelse, blir lite bättre för att jag känner igen Tobias/Evan/Lee. Dock gäller det att skådespelaren inte är större än verket. Det är irriterande att se Al Pacino eller Robert DeNiro gå omkring i film efter film och bara vara Al Pacino eller Robert DeNiro, deras egna karaktärer tar över allt de rör.

Jag blir nästan lika glad av att se att fackpampens son från The Wire, Ziggy Sobotka – spelad av James Ransone, han som åkte in i fängelset när han försökte börja deala knark, att han har blivit en marinkårssoldat. Hurra, han knäcktes inte heller i fängelset. Jag var helt säker på att han skulle spela en stor roll i senare omgångar av The Wire, men det blev inte så. Han var en väldigt bra karaktär och det är roligt att se honom i god form i Generation Kill som Brad Colberts sidekick.

Det blir många namn, men håll med om att vännerna i dumburken kommer ännu närmare när de får leva ut sina liv i ett eget universum.

Evan Wright and Lee TergesenGeneration Kill

 

 

 

 

Den riktige Evan Wright och Lee Tergesen

 

 

 

 

 

Iceman och Josh Ray Pearson (James Ransone).

Inte bara böcker

21 Maj

Bokhandare är jag, men just nu har jag även en lägenhet till salu. Det är ett litet, gulligt hål i väggen i Malmö. Den perfekta lägenheten – för rätt person. Kolla annonsen här.

Bortom Borges

18 Maj

Hermione Hoby tycker i The Guardian att Synecdoche, New York, är den ultimata postmoderna romanen, bortom Borges. Det är klart att en film ska vara den ultimata postmoderna romanen. Postmodern… Det känns väldigt mycket nittonhundratal, men ändå. Hon jämför också filmen med romanen Remainder av Tom McCarthy, som jag inte kände till tidigare. Nu vill jag läsa den genast.

Trombontokig onsdag

16 Maj

Jag köpte mig en trombon härförleden. Varför? Rätt tillfälle uppenbarade sig och jag kunde inte säga nej. Det är ett vackert instrument. Nu står den i sin väska på antikvariatet. Trombon är ett populärt instrument i Ystad. Tre kunder har känt igen lådan och berättat och visat att de kan spela. En flicka i tioårsåldern blåste några toner, en kvinna som spelade i orkester testade trombonen och sa att den var fin men att det var ett litet missljud i den, som antagligen var lätt avhjälpt.

Onsdagen före påsk skulle jag egentligen kört till torget i Simrishamn men vädret var osäkert så jag stannade hemma. Vilken tur. Först ringde Skånska Dagbladet och frågade om de fick komma och göra en intervju. Reportern visade sig vara en gammal trombonist som till och med turnerat i USA med sitt instrument. Den lilla intervjun resulterade i den här texten och att jag hamnade på tidningens förstasida med stor bild. Sedan, när han gått, kom ett par trevliga kunder som både sålde och köpte bra böcker. ”Du har alla böcker jag letar efter”, sa den ene, som köpte Elsa Morante och Erik Andersson. Elsa Morantes storhet hade jag inte förstått om inte en av mina bästa kunder på torget berättat om henne för inte så långe sedan. Den andre kunden köpte en snygg Graham Greene och sålde mig några fina böcker.

På det hela en mycket trevlig onsdag.

100

15 Maj

Nu har jag 100 annonser på bokbörsen. Nytt rekord. Så många böcker i butiken, så få på nätet. Jag använder nätet till många saker, men att sälja böcker per postorder är inte det roligaste jag vet. Jag vill att ni ska komma in i butiken i Ystad eller hälsa på mig på torget i Simrishamn. I morgon, lördag lutar det för övrigt åt att jag står på torget och då måste butiken tyvärr vara stängd. Vi får se var vi ses.

What Makes Sammy Tail (Caden)?

7 Maj

Charlie Kaufmans nya film kom till Malmö till slut. Synecdoche, New York, heter den och jag har skrivit om den tidigare här. Philip Seymor Hoffman spelar teaterregissören Caden Cotard som har problem på hemmafronten. Hans fru har tröttnat på honom. Han har tröttnat på sig själv. Filmen börjar i realism, naturalism men glider sakta över i dröm, i mardröm. Hustrun lämnar honom, tar med sig dottern till Berlin. Cotard får ett oväntat stipendium som gör att han kan förverkliga sin största vision om att göra något viktigt. Hans plan är att iscensätta sin egen verklighet. Han bygger en version av sin del av världen och befolkar den med skådespelare som ska spela honom själv och alla människor han träffar. Sedan blir det bara värre.

Filmen är full av märkliga, kittlande idéer som jag aldrig sett på film tidigare. Vilken befrift, att gör mig förvånad, jag som är så blasé. I stort sett är berättelsen, hur märklig den än är, logisk, logisk i sitt eget universum. Det enda som kräver en förklaring, som jag undrar och skullle vilja veta, är vem Sammy är. Sammy är en man som på eget initiativ skuggat Caden i många år, långt innan Caden fick sitt stipendium. Detta gör Sammy perfekt för rollen som Caden i det stora verket. Men varför har Sammy skuggat Caden i alla dessa år? Jag tycker att allt annat har en bra förklaring i den här historien, men vem Sammy är och varför han skuggar Caden, det har jag inte förstått än. Jag har bara sett filmen en gång, efter några tittningar till har jag nog hittat svaret. Tom Noonan, som spelar Sammy, intervjuas här och ger några ledtrådar till vad det kan handla om.

Flera recensenter menar att filmen är ett så kallat vackert misslyckande, DN och Sydsvenskan, för att nämna två. Första timmen, den som är realistisk för det mesta, den får godkänt, men i filmens andra halva tappar Kaufman greppet. Jag tycker precis tvärt om. Början är bra, men det är först när filmen går in i sin egen värld som det blir ett stort konstverk. Det är när man tillför det okända som något nytt, intressant kan uppstå. Kaufmans filmer brukar ha den strukturen. Berättelsen börjar i den normala verkligheten, den måste publiken godta, för den är verkligen vanlig. Karaktärerna ser inte ut som några filmstjärnor, näshår och finnar… Tänk på John Cusacks karaktär i Being John Malkovich eller Jim Carrey i Eternal Sunshine. Det vanliga livet lunkar på ganska trist, men så uppstår en spricka i verkligheten och något händer. Detta något måste publiken acceptera, för de har redan förpliktigat sig till berättelsen genom att acceptera den vanliga verkligheten. Då kan Kaufman leda dem precis vart han vill, in i hjärnas vindlande gångar. Där kan jag gå länge och titta och jag blir inte frustrerad bara för att jag inte förstår allt med en gång. Slutet i 2001, Zonen i Stalker. Caden Cotards pjäsbygge befinner sig på samma nivå som dessa. Jag förutspår att Synecdoche, New York kommer att bli en klassiker av samma format som dessa båda. Den som inte ser denna film går miste om något stort.

Typiskt, på något vis att detta är tredje gången jag försöker ladda upp detta inlägg om filmen. Två gånger tidigare har texten försvunnit ut i cyberrymden, ingen automatiskt sparad text, ingen säkerhetskopia. Jag har aldrig haft problem med wordpress, men just det här inlägget har varit väldigt motsträvigt. Det är två månader sedan jag såg filmen. Tiden går i verkligheten, liksom i filmen. Här är en bild från slutscenen.

scvn2v

Dagens ord är koumpounofobi

5 Maj

som jag lärde mig i den här artikeln som handlar om skräckhistorier för barn i allmänhet och om Neil Gaimans Coraline i synnerhet, som nyligen blivit film. Har du koumpounofobi så lider du av en sjuklig skräck för knappar.

Amis om Ballard

3 Maj

Martin Amis skriver väldigt bra porträtt. Det har han alltid gjort. Den första bok jag läste av honom var The Moronic Inferno, där han reser omkring i USA och träffar författare. Mycket bra. Romanerna har blivit medelmåttiga med åren, men porträttkonsten behärskar han fortfarande. Här är hans nekrolog över JG Ballard. Notera vad han säger om uttrycken SF kontra sci-fi. Det kan verka fånigt att hänga upp sig på sådana små uttryck, men skönheten ligger i detaljerna. Det är viktigt att det heter SF och inget annat, och det förstår Martin Amis.

Förlåt, Richard

2 Maj

För några dagar sedan var jag på Orkanen i Malmö för ett möte med några bokmänniskor. En man anslöt sig till gruppen. Han tittade på mig som att jag borde känna igen honom och jag kände att jag borde känna igen honom, men det gjorde jag inte riktigt. Sedan sa han ”Du känner mig”, och då fattade jag äntligen vem det var. Jag kunde inte koppla honom  till det här sammanhanget. Det var min gamla lärare i digital, grafisk formgivning. Klart att jag borde känna igen honom, men liknande situationer drabbar mig med jämna mellanrum. Lika bra minne som jag har för bokstäver, lika dåligt minne har jag för ansikten. Inte bara så att jag inte känner igen folk, lika ofta tror jag att jag känner igen någon, när det i själva verket är en främling. Häromveckan hälsade jag övertygande på brödleverantören i mataffären. Han log och hälsade tillbaka men såg ändå tveksam ut. Då förstod jag att det inte var den brödgubbe som jag köpt böcker av i Hammenhög utan en helt annan man.

Sorry, Richard, att jag inte kände igen dig, mitt ansiktsminne är underutvecklat, och det verkar inte bli bättre med åren.