johns antikvariat

Generation Kill går mot sitt slut. Det måste vara bland det dystraste som visats på TV någonsin. Den dokumentära känslan gör att berättelsen kryper under huden på den mest härdade tittare. Jag tänker på Holocaust som vi fick se i skolan. Den skulle vara så äkta och drabbande och där var James Woods och hela baletten. Men redan då som ganska liten såg jag att något var fel. Det var fortfarande en söt hinna över storyn och bilderna talade inte sanning, de var falska, förskönade. Generation Kill ger den bästa bild av krig som jag sett på film eller TV. Det är förvirrat, det är meningslöst, ingen fattar vad som händer eller varför. Och det är våldsamt, poänglöst våldsamt.

I julas fick jag Oz-boxen av mig själv i julklapp. 21 skivor av fängelsemisär. Vilket party. Den serien gick på trean och jag fick aldrig något flyt i tittandet. Ett avsnitt här och ett där, sent på kvällarna, och så en massa reklam. Det är skönt att se den i ganska snabb följd, utan avbrott. Ett trevligt sammanträffande som visar att två negativa kan bli ett plus är skådespelaren Lee Tergesen. I Oz är han på ett vis huvudkaraktären. Han spelar advokaten Tobias Beecher som är dömd för rattfylla och vållande till annan död. Serien börjar med att han kommer till Oz och i början är det genom hans ögon vi lär oss hur Oz fungerar. Med tidens gång blir den ganska snälle Tobias nedbruten, börjar knarka, blir flickvän till sin cellkollega, nazisten. Det är väldigt tragiskt, det hela.

Men så kommer han tillbaka i Generation Kill. Inte Tobas Beecher, förstås, men skådespelaren Lee Tergesen. Han har samma sorts roll här, de utomstående ögonen, den som publiken kan identifiera sig med, den som reagerar på det han upplever som annorlunda men som är normalt i den här världen. I Generation Kill är han den inbäddade journalisten Evan Wright, han som skrev boken som serien är gjord efter. Jag tänker, så skönt att han klarade sig från fängelset. Nu är han journalist… Skådespelarna kan inte fly från sina roller. De går från film till film men ofta är de samma karaktär i betraktarens ögon, i alla fall den här betraktaren. Generation Kill, som är en fantastisk skapelse, blir lite bättre för att jag känner igen Tobias/Evan/Lee. Dock gäller det att skådespelaren inte är större än verket. Det är irriterande att se Al Pacino eller Robert DeNiro gå omkring i film efter film och bara vara Al Pacino eller Robert DeNiro, deras egna karaktärer tar över allt de rör.

Jag blir nästan lika glad av att se att fackpampens son från The Wire, Ziggy Sobotka – spelad av James Ransone, han som åkte in i fängelset när han försökte börja deala knark, att han har blivit en marinkårssoldat. Hurra, han knäcktes inte heller i fängelset. Jag var helt säker på att han skulle spela en stor roll i senare omgångar av The Wire, men det blev inte så. Han var en väldigt bra karaktär och det är roligt att se honom i god form i Generation Kill som Brad Colberts sidekick.

Det blir många namn, men håll med om att vännerna i dumburken kommer ännu närmare när de får leva ut sina liv i ett eget universum.

Den riktige Evan Wright och Lee Tergesen

Iceman och Josh Ray Pearson (James Ransone).

Charlie Kaufmans nya film kom till Malmö till slut. Synecdoche, New York, heter den och jag har skrivit om den tidigare här. Philip Seymor Hoffman spelar teaterregissören Caden Cotard som har problem på hemmafronten. Hans fru har tröttnat på honom. Han har tröttnat på sig själv. Filmen börjar i realism, naturalism men glider sakta över i dröm, i mardröm. Hustrun lämnar honom, tar med sig dottern till Berlin. Cotard får ett oväntat stipendium som gör att han kan förverkliga sin största vision om att göra något viktigt. Hans plan är att iscensätta sin egen verklighet. Han bygger en version av sin del av världen och befolkar den med skådespelare som ska spela honom själv och alla människor han träffar. Sedan blir det bara värre.

Filmen är full av märkliga, kittlande idéer som jag aldrig sett på film tidigare. Vilken befrift, att gör mig förvånad, jag som är så blasé. I stort sett är berättelsen, hur märklig den än är, logisk, logisk i sitt eget universum. Det enda som kräver en förklaring, som jag undrar och skullle vilja veta, är vem Sammy är. Sammy är en man som på eget initiativ skuggat Caden i många år, långt innan Caden fick sitt stipendium. Detta gör Sammy perfekt för rollen som Caden i det stora verket. Men varför har Sammy skuggat Caden i alla dessa år? Jag tycker att allt annat har en bra förklaring i den här historien, men vem Sammy är och varför han skuggar Caden, det har jag inte förstått än. Jag har bara sett filmen en gång, efter några tittningar till har jag nog hittat svaret. Tom Noonan, som spelar Sammy, intervjuas här och ger några ledtrådar till vad det kan handla om.

Flera recensenter menar att filmen är ett så kallat vackert misslyckande, DN och Sydsvenskan, för att nämna två. Första timmen, den som är realistisk för det mesta, den får godkänt, men i filmens andra halva tappar Kaufman greppet. Jag tycker precis tvärt om. Början är bra, men det är först när filmen går in i sin egen värld som det blir ett stort konstverk. Det är när man tillför det okända som något nytt, intressant kan uppstå. Kaufmans filmer brukar ha den strukturen. Berättelsen börjar i den normala verkligheten, den måste publiken godta, för den är verkligen vanlig. Karaktärerna ser inte ut som några filmstjärnor, näshår och finnar… Tänk på John Cusacks karaktär i Being John Malkovich eller Jim Carrey i Eternal Sunshine. Det vanliga livet lunkar på ganska trist, men så uppstår en spricka i verkligheten och något händer. Detta något måste publiken acceptera, för de har redan förpliktigat sig till berättelsen genom att acceptera den vanliga verkligheten. Då kan Kaufman leda dem precis vart han vill, in i hjärnas vindlande gångar. Där kan jag gå länge och titta och jag blir inte frustrerad bara för att jag inte förstår allt med en gång. Slutet i 2001, Zonen i Stalker. Caden Cotards pjäsbygge befinner sig på samma nivå som dessa. Jag förutspår att Synecdoche, New York kommer att bli en klassiker av samma format som dessa båda. Den som inte ser denna film går miste om något stort.

Typiskt, på något vis att detta är tredje gången jag försöker ladda upp detta inlägg om filmen. Två gånger tidigare har texten försvunnit ut i cyberrymden, ingen automatiskt sparad text, ingen säkerhetskopia. Jag har aldrig haft problem med wordpress, men just det här inlägget har varit väldigt motsträvigt. Det är två månader sedan jag såg filmen. Tiden går i verkligheten, liksom i filmen. Här är en bild från slutscenen.