För några dagar sedan var jag på Orkanen i Malmö för ett möte med några bokmänniskor. En man anslöt sig till gruppen. Han tittade på mig som att jag borde känna igen honom och jag kände att jag borde känna igen honom, men det gjorde jag inte riktigt. Sedan sa han ”Du känner mig”, och då fattade jag äntligen vem det var. Jag kunde inte koppla honom till det här sammanhanget. Det var min gamla lärare i digital, grafisk formgivning. Klart att jag borde känna igen honom, men liknande situationer drabbar mig med jämna mellanrum. Lika bra minne som jag har för bokstäver, lika dåligt minne har jag för ansikten. Inte bara så att jag inte känner igen folk, lika ofta tror jag att jag känner igen någon, när det i själva verket är en främling. Häromveckan hälsade jag övertygande på brödleverantören i mataffären. Han log och hälsade tillbaka men såg ändå tveksam ut. Då förstod jag att det inte var den brödgubbe som jag köpt böcker av i Hammenhög utan en helt annan man.
Sorry, Richard, att jag inte kände igen dig, mitt ansiktsminne är underutvecklat, och det verkar inte bli bättre med åren.
johns antikvariat 
Kommentera