Bästa upplevelse för mig på årets Lund Comedy Festival var Abandoman. Musikalisk ordimprovisation. Freestyle rap baserad på publikens förslag och livshistorier. Det var en live-upplevelse utöver det vanliga. Klippen nedan är roliga, men närvarokänslan går förlorad. Några sekunder efter att Rob Broderick som utgör huvuddelen av Abandoman, intervjuat publiken kastar han sig ut i grym rap om det han just fått reda på. Det känns nästan som trolleri. Hur gjorde han det där? Var de där två personerna planterade i publiken? Hur skulle han annars kunnat sjunga och rimma så fantastiskt om denna neck- and shoulder surgeon som irriterar sig på grannen som klipper gräset i tid och otid, eller den curlingspelande mannen som vann en skål chokladpudding i tredjepris för typ tjugofem år sedan? Det låter repeterat och inövat men det är skapat i stunden. Väldigt bra gjort. Jag vet hur trolleri skapas, jag vet att det bygger på förberedelser och misdirection, och det gör Abandomans rap också, men det gör den inte mindre imponerande. Jag håller med The Independent som skriver:
A freestyle talent that is unparalleled anywhere in the market. No two shows could ever be the same as they pick out audience members and freestyle about them, with comedic timing and witty rhyming that’s so impressive it could’ve been scripted.
Jag skulle missat det här om inte paret på tåget, de som inte alls uppskattade Chastity Butterworth, hade upplyst mig om Abandomans storhet och att de skulle spela nästa dag. ”Men det finns nog inte biljetter”, sa de. Det gjorde det, som tur var.
Efter denna höjdpunkt hastade jag iväg till den stora arenan för att titta på Bill Bailey, igen. Den här gången hade han inte en färdig show utan körde gammalt och nytt, lite ofokuserat men ändå väldigt roligt. Vad jag inte gillade så mycket var att en del av materialet byggde på gnäll. Den där gubben är så dum, de där människorna är så korkade, folk är så blåsta… Och så exempel på detta. Jag minns inte att han hade särskilt mycket sånt material i Qualmpeddler. Han verkade lite, lite trött också. Inte lika fokuserad som förra året, men väldigt avslappnad och glad. Så det var bra, men Abandoman var roligare, kanske för att de var en ny bekantskap för mig. Bill Bailey har jag ju skrattat åt i närmare femton år.
Hemma klockan ett, upp halv sex för att köra till Fågeltofta och packa bil och hämta släp, vidare till torget där det firades Sillens dag, Prostatacancer och valspurt med bland annat Miljöpartiets riksdagskandidat som bjöd på hembakade pepparkakor. Ett härligt gyckel på alla händer. I ett hörn av torget stod Borrby hästsällskap och sålde nybakade bullar. Det var torgets höjdpunkt denna dag, förutom mina böcker, förstås. God försäljning, sedan i ilfart till Ystad för att ställa bil och släp, springa till tåget mot Lund, som givetvis var några minuter försenat.
Jag sprang också från tåget till Lunds stadsteater och hann precis in till inledningen av Jen Kirkmans ståuppföreställning. Hon var duktig, hon var rolig, hon hade ett bra flöde. En enda sak störde mig dock, och det var att kronologin i hennes berättelse inte stämde. Det handlade om när hon gifte sig och när hon skilde sig och hur länge hon varit frånskild och när hon träffade sin make… Det stämde inte kronologiskt och då föll hela hennes berättelse för mig. Jag kunde inte tro på resten av storyn när hon inte ansträngt sig att få åren att stämma. En detalj, men viktig för mig, tydligen. Sedan kanske parmiddagar inte är det mest explosiva ämnet att skoja om i Sverige. Jen Kirkman gjorde det bra ändå.
Men Abandoman, se dem om ni kan. De är otroliga.
johns antikvariat 