johns antikvariat

Torghandel i Simrishamn måndag till lördag, butiken i Ystad på Bruksgatan 30 öppen varje dag 16.30-19.30. Kanske blir jag någon dag lite sen; det kan bli trafikstockning i Sandskogen på väg hem.

Extra stökigt i butiken. En del gillar det, att rota i högar med blandade böcker. Jag också, ibland, men inte i min egen butik. Jag skulle önska att det var perfekt ordning i hyllorna, men det är det inte. Dessutom köpte jag en stor samling bara häromdagen. Den tar också plats.

När jag nu går in i torgzonen kommer det inte att bli mycket tid över till bloggen. Vi får se om det blir något alls före mitten av augusti.

Här säljer jag ett exemplar av Leoparden av Giuseppe Tomasi di Lampedusa på bokbörsen. Första upplagan, elfte-temtonde tusendet. 290 kronor.

Impacpriset går till en debutant i år igen. Gerbrand Bakker heter holländaren som vinner för en bok som heter The Twin, i engelsk översättning. Läs mer i Guardian. Den känns lite som Ut och stjäla hästar av Per Petterson, som vann Impacpriset 2007.

Det blev inte så mycket läst i maj, om man inte räknar Asterix och Lucky Luke, som jag plöjde en hel del när jag hade halsfluss.

Harriet sa… av Beryl Bainbridge, I am the Messenger av Markus Zusak, Swede av Pauline Wolff.

Harriet sa… började jag på i november, men den försvann i flytten till vår nya lägenhet. För ett tag sedan hittade jag den och läste klart den. Tematiskt är den syster till både I Capture the Castle av Dodie Smith och Our Home is Our Castle av Shirley Jackson. Dessa både böcker har systrar som huvudfigurer som delar hemligheter. De lever i en egen värld som ingen utomstående kan förstå till fullo. I Harriet sa… är det två flickor, 13-14 år, som inte är systrar men som ändå är så nära varandra att de skapar en egen värld som stänger ute all andra. I den världen finns andra spelregler. De vuxna förstår ingenting och de jämnåriga är barnsliga. Den egna världens logik leder obönhörligt till en mörk plats. Boken är författarens debutverk, men publicerades som hennes tredje. Den blev refuserad flera gånger på grund av dess för tiden ”omoraliska” innehåll. Berättelsen är inspirerad av något som hände i Nya Zealand på femtiotalet, och som skildrats på film i den osedvanligt sevärda filmen Heavenly Creatures av Peter Jackson. Boken är bra, men en del av chockeffekten som säkert fanns när den kom ut är borta. Läsarna är mer vana vid den här sortens saker nu, både i verkligheten och fiktionen.

Markus Zusak fick en världssuccé med Boktjuven. I am the Messenger är bra, men inte lika bra, och den känns – för min smak – alltför mycket som en ungdomsbok. En ung man råkar en dag göra något heroiskt. Han förhindrar ett bankrån. Bedriften kommer i tidningen. Kort därpå börjar han få brev med spelkort och kryptiska instruktioner. Han förstår att han är utvalda att dela ut budskap till människor. Hustrumisshandlaren ska sluta slåss, löparen som alltid kommer tvåa ska springa barfota, som hon gör på träningen, den halvsenila tanten ska få besök av sin ungdoms kärlek (den unge mannen får anta den rollen). Och så vidare. Vi och berättaren undrar förstås hela boken vem det är som skickar dessa budskap och varför han eller hon tvingar den stackars ynglingen att utföra dessa samarithandlingar. Storyn är utmärkt, men det är för lite läsmotstånd, för stor del av historien är redan klar på boksidan, det blir för lite för läsaren att fylla i. Perfekt bok för vissa, men inte för mig.

Swede, däremot, den gillade jag förbehållslöst. Pauline Wolffs förra bok, Vi är luftens drottning var det årets bästa läsupplevelse för mig. Det var en så oväntad bok, ett framtidsäventyr med en främmande värld så i detalj uttänkt och gestaltad. Swede är lika levande även om miljön är mer bekant för läsaren. Det är nybyggartiden i Amerika. Titelkaraktären är prisjägare, men han är själv jagad av någon som vill ta hämnd för ett svårt brott han begått. Swede får själv aldrig komma till tals. Hans handlingar beskrivs av andra figurer i boken, vänner, fiender, släktingar, främlingar. Utifrån deras mycket olika bilder av Swede bildar sig läsaren en egen uppfattning om honom. Det är en grym saga, influenserna från Cormac McCarthy märks på ett bra sätt. Berättelser med moralisk botten kan bli väldigt bra. När saker och ting betyder vädligt mycket för karaktärerna, det är ju då det hettar till också för läsaren. Det är därför jag hatar alla dessa morddeckare i bok- och TV-form.  Människor mördas men karaktärerna reagerar inte så väldigt för det. Inget betyder särskilt mycket i dessa historier. I Swede, däremot, där är det på allvar och läsaren lider verkligen med karaktärerna när de rider ut på slätten, rider ut mot döden.

Det är inte en bok man blir glad av, men man blir starkt berörd. Jag är övertygad om att den kommer att ha ett liv, läsas och älskas långt efter att säsongens verklighetsromaner  malts ner och glömts bort.

Vi är luftens drottning kom aldrig i pocket och Swede finns inte heller den i det formatet, ett år efter originalutgåvan. Det är för synd, för båda är stora läsäventyr som borde ha massor med läsare.

Läs mer på Pauline Wolffs hemsida om hur hon tänkte när hon skrev Swede.