What Makes Sammy Tail (Caden)?

7 Maj

Charlie Kaufmans nya film kom till Malmö till slut. Synecdoche, New York, heter den och jag har skrivit om den tidigare här. Philip Seymor Hoffman spelar teaterregissören Caden Cotard som har problem på hemmafronten. Hans fru har tröttnat på honom. Han har tröttnat på sig själv. Filmen börjar i realism, naturalism men glider sakta över i dröm, i mardröm. Hustrun lämnar honom, tar med sig dottern till Berlin. Cotard får ett oväntat stipendium som gör att han kan förverkliga sin största vision om att göra något viktigt. Hans plan är att iscensätta sin egen verklighet. Han bygger en version av sin del av världen och befolkar den med skådespelare som ska spela honom själv och alla människor han träffar. Sedan blir det bara värre.

Filmen är full av märkliga, kittlande idéer som jag aldrig sett på film tidigare. Vilken befrift, att gör mig förvånad, jag som är så blasé. I stort sett är berättelsen, hur märklig den än är, logisk, logisk i sitt eget universum. Det enda som kräver en förklaring, som jag undrar och skullle vilja veta, är vem Sammy är. Sammy är en man som på eget initiativ skuggat Caden i många år, långt innan Caden fick sitt stipendium. Detta gör Sammy perfekt för rollen som Caden i det stora verket. Men varför har Sammy skuggat Caden i alla dessa år? Jag tycker att allt annat har en bra förklaring i den här historien, men vem Sammy är och varför han skuggar Caden, det har jag inte förstått än. Jag har bara sett filmen en gång, efter några tittningar till har jag nog hittat svaret. Tom Noonan, som spelar Sammy, intervjuas här och ger några ledtrådar till vad det kan handla om.

Flera recensenter menar att filmen är ett så kallat vackert misslyckande, DN och Sydsvenskan, för att nämna två. Första timmen, den som är realistisk för det mesta, den får godkänt, men i filmens andra halva tappar Kaufman greppet. Jag tycker precis tvärt om. Början är bra, men det är först när filmen går in i sin egen värld som det blir ett stort konstverk. Det är när man tillför det okända som något nytt, intressant kan uppstå. Kaufmans filmer brukar ha den strukturen. Berättelsen börjar i den normala verkligheten, den måste publiken godta, för den är verkligen vanlig. Karaktärerna ser inte ut som några filmstjärnor, näshår och finnar… Tänk på John Cusacks karaktär i Being John Malkovich eller Jim Carrey i Eternal Sunshine. Det vanliga livet lunkar på ganska trist, men så uppstår en spricka i verkligheten och något händer. Detta något måste publiken acceptera, för de har redan förpliktigat sig till berättelsen genom att acceptera den vanliga verkligheten. Då kan Kaufman leda dem precis vart han vill, in i hjärnas vindlande gångar. Där kan jag gå länge och titta och jag blir inte frustrerad bara för att jag inte förstår allt med en gång. Slutet i 2001, Zonen i Stalker. Caden Cotards pjäsbygge befinner sig på samma nivå som dessa. Jag förutspår att Synecdoche, New York kommer att bli en klassiker av samma format som dessa båda. Den som inte ser denna film går miste om något stort.

Typiskt, på något vis att detta är tredje gången jag försöker ladda upp detta inlägg om filmen. Två gånger tidigare har texten försvunnit ut i cyberrymden, ingen automatiskt sparad text, ingen säkerhetskopia. Jag har aldrig haft problem med wordpress, men just det här inlägget har varit väldigt motsträvigt. Det är två månader sedan jag såg filmen. Tiden går i verkligheten, liksom i filmen. Här är en bild från slutscenen.

scvn2v

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: