Det började med de flygande spindlarna på onsdagen. Först trodde jag att det bara var lokalt över torget, men det kom rapporter från hela Simrishamn om de små, förmodligen nykläckta spindlarna som flög på tunna trådar och landade i håret och i ansiktet på folk. Jag fick plötsligt väldigt dålig syn när jag fick en suddig prick i mitt blickfång. Jag kunde inte fokusera. Det var en spindel som landat på brättet till min hatt och hängde i sin tråd framför mina ögon. Jag stod och pratade med en kund och såg hur en spindel landade på hans läpp och snabbt kröp upp i näsan på honom. Jag sa inget. Det kändes för intimt att kasta ur sig: ”Du har en spindel i näsan.” Hela dagen kliade och krälade det på kroppen och plötsligt förstod jag inledningen till Philip K Dicks A Scanner Darkly mycket bättre:
Once a guy stood all day shaking bugs from his hair. The doctor told him there were no bugs in his hair. After he had taken a shower for eight hours, standing under hot water hour after hour suffering the pain of the bugs, he got out and dried himself, and he still had bugs in his hair; in fact, he had bugs all over him. A month later he had bugs in his lungs.
Nästa dag kom fiolspelaren. Han såg ganska seriös ut med fiolen i ett fodral och en tygkasse från Lunds universitet. Han frågade om han fick stå en bit ifrån mig. Det fick han, tyvärr. Han spelade så att man kände igen de flesta låtarna, trots att nästan all toner var helt eller halvt fel. Min dotter fick ”Idas sommarvisa” i sommarläxa av cellofröken. Hon spelar den bättre än vad den här violinisten gjorde (och det säger inget om dotterns musikaliska begåvning). Men uthållig var han. Många timmar orkade han stå med endast hatt som solskydd.
På den tredje dagen i rötmånaden kom han tillbaka och fick då sällskap av en ny, lokal personlighet. Det är en tjock, väldigt arg kvinna som letar burkar i stadens papperskorgar. Med sig har hon en bergsprängare på vilken hon spelare musik, bergsprängarhögt. Ingen vågar säga till henne, för hon är stor och ser väldigt arg ut. Hon talar högt med sig själv och söker kontakt med människor som går över torget genom att skrika på dem. Om en geting (eller spindel) är i närheten talar hon med den, riktigt högt. Hon satte sig på bänken bakom mig, och tryckte igång bergsprängaren. Jag hade lite tur, för den skiva hon ville spela, med någon form av speed metal, fungerade inte, så hon fick ta en pojkbandssamling istället. ”Uptown girl” är en bra låt, till och med med Westlife. Men i längden var det rätt jobbigt att stå mitt emellan den här damen och gnisslet från fiolspelaren. De var uthålliga båda två.
Så har rötmånaden inletts. Vi får se hur den fortsätter.
johns antikvariat 
Kommentera