Visst var Blade Runner 2049 snygg, men det var nästan allt som var bra med den filmen, tyvärr. Varför blev så många kritiker så tjusade av denna film?
När den inte var totalt kass så andades de ut och lättade rapporterade de att den är ett mästerverk. Det finns inga nyanser längre, inte för filmer med stor budget. Skit eller mästerverk.
Nu blir det spoilers. Har du inte sett båda Blade Runner-filmerna borde du inte läsa vidare.
Jag tycker också att filmen är snygg. Film är ett bildmedium, så visst är bilderna viktiga, men jag vill hävda att originalfilmen – som fascinerade ännu mer i det visuella än vad uppföljaren gör – använde scenografi och bildkomposition för att stötta och förstärka berättelsen. Det visuella var inte huvudsaken med den filmen. Istället försökte skaparna översätta det filosofiska innehållet i Do Androids Dream of Electric Sheep? till en actionfilm. Original-Blade Runner kunde gjorts som en black box-pjäs/film som von Triers Dogville och Manderlay, och fortfarande behållit den känslomässiga spänningen. Do Androids… har för övrigt gjorts som både pjäs och radiodramatisering. Men BR2049, vad är den utan det visuella? Den är en ologisk, kvinnoförnedrande soppa vars centrala berättardrivkraft inte är värd ett dugg.
Ska vi börja där? Vad är den centrala drivkraften i BR2049? Magnaten Wallace vill få tag på Barnet med stort B, det bibliska barnet, frälsaren född av replikant, för tydligen är det för svårt att massproducera replikanter, tydligen är det viktigt att bygga en massa replikanter och tydligen är det lättare att hitta Barnet och därigenom lösa gåtan med hur replikanter ska kunna reproducera sig själva. Tydligen! Vilken goja. Så totalt poänglös drivkraft. Varför skulle fyndet av Barnet lösa denna gåta? Är det så tidsödande att producera replikanter på konstgjord väg? Wallace kan kosta på sig att hugga ihjäl en nyfödd, kvinnlig replikant bara för att han känner för det, så det verkar inte som det. Om det är slavar eller kanonmat som behövs, då kan man väl avla människor? Det har ju inte varit något problem tidigare i historien. Vi får ju även se en återvinningsfabrik på soptippen där en mängd barn arbetar som slavar. Så idén om mänskliga slavar finns redan i den här världen. Vad är problemet? Vad är poängen med att hitta det där Barnet? Obegripligt.
Jorden var en soptipp redan i originalfilmen. Mänskligheten hade flyttat ut i rymden. Det var bara de svaga och fattiga som stannade kvar på Jorden. Såna som JF Sebastian. Det var lätt att hitta bostad, han hade ett helt hus för sig själv och sina leksaker. I BR2049 är det ibland helt öde, men K bor i en liten lägenhet och det verkar som att det bor en massa människor/varelser i hans trapphus. Just där är det väldigt trångt, men inte på så många andra ställen. Är Jorden överbefolkad helt plötsligt? Verkar osannolikt, särskilt som det har varit ännu en katastrof sedan förra filmen, the Blackout, när alla digitala lagringsmedia raderades. Vi får mest se öde gator när K är ute och rör på sig. Men i hans trapphus är det fullt.
Berättelsekedjan utvecklar sig en länk i taget på ett helt otrovärdigt vis. K skickas att ta hand om just just den replikant som gömt Rachel. Han träffar just den minnestillverkaren som råkar vara Barnet och som råkar ha tillverkat just K:s minnen. Hela storyn hänger på dessa sammanträffanden och det är för mig ytterst otillfredsställande. Jämför med originalet. Deckard vill inte jaga replikanter. Han har dragit sig tillbaka. Han tvingas in i spelet igen, han hotas till handling, varpå han kommer tillbaka, gör sig jobb efter bästa förmåga och berättelsen utvecklas helt naturligt. Replikanterna är på Jorden för att träffa sin skapare och försöka förlänga sina liv. En extra knorr på slutet med antydan att Deckard kan vara replikant själv. Kanske är han eller så är han inte. Ett öppet och kittlande slut och berättelsen fortsätter i åskådarens hjärna. Vad händer med Deckard och Rachel nu?
Men nya filmen vill förklara och avmystifiera allting och svaren är så banala, för annars får de inte plats i den lilla, lilla berättelsen som de nya författarna berättar.
Idén att det var planerat att Deckard och Rachel skulle träffas och bli kära är den sämsta efterkonstruktion jag sett! Hur kan Denis Villeneuve låtit en så slapp idé vara kvar? Hampton Fanchler som står som författare är åttio år gammal. Han har inte skrivit något av värde förutom Blade Runner, och jag undrar verkligen hur stor del han hade i det verket. Den som satte spets på originalmanuset var David Webb Peoples. Han skrev också Clint Eastwods The Unforgiven, en av tidernas bästa västerfilmer och Terry Gilliams 12 Monkeys, en av tidernas bästa sf-filmer, fenomenalt baserad på Chris Markers märkliga kortfilm/stillbildsfilm La Jetée. Peoples har inte arbetat med den nya filmen. Medförfattare och den som förmodligen stått för större delen av jobbet på BR2049 är en Michael Green. Vad har han gjort tidigare? Alien Covenant [åh, fy fan], Green Lantern [tidernas sämsta superhjältefilm? Nu spyr jag snart], avsnitt av Smallville och Heroes [fy faaaan, jag kräks på riktigt]. Jämför med Peoples. En dvärg bredvid en jätte.
För att hålla spänningen uppe i denna alltför långa film används två grepp direkt lyfta från Christopher Nolans filmer. För att övertydligt tala om att något viktigt händer på filmduken så fläskas på med ljud/musik som får tänderna att skallra. Visst är det häftig musik, men precis som de vackra bilderna så är det utanpåverk, musiken tillför inte filmens kärna någonting. Det andra lånet från Nolan är ursprungsberättelsen. Vem är K och var kommer han ifrån? Vem är Barnet? Det är samma berättelse som Banes historia i The Dark Knight Rises, samma misdirection, samma sorts falska barndomsminnen. Det är ganska effektivt i The Dark Knight. I BR2049 skapar det en överraskning men den övergår snabbt i besvikelse, både för K och för publiken.
Varför mördas så gott som alla kvinnliga personer i berättelsen? De mördas på bestialiska och rent sadistiska vis. Jag har sällan sett liknande våldspornografi i en storfilm, avsedd för masspublik. De manliga figurer som dör eller dödas får däremot relativt snabba dödsförlopp.
K:s kvinnliga polischef (är hon också replikant? Hon visar inte mycket känslor, mer än när hon försöker stöta på K) dödas av Luv. Hon får ett dricksglas krossat i handen. Hon biter ihop. Hon får en kniv i magen. Hon kämpar inte emot, hon tar emot döden. Varför? Hon är ju en kompetent person och de befinner sig på hennes kontor, i polishuset. Var är alla andra poliser? Nej, hon står bara och tar emot smärtan i handen, kniven i magen. Luv är en dödsmaskin. Ändå ska hon börja karatefajtas med K i slutstriden. Så otroligt töntigt. Såg vi några dylikt orealistiska slagsmål i originalet? Nej. Replikanterna som var kvar hade bokstavligen bara timmar och minuter kvar att leva. Deras kroppar och hjärnor fungerade inte som de skulle. Det gav Deckard en chans att döda dem, plus att han inte tvekade att använda sin pistol. Han sköt till exempel Zhora i ryggen när hon försökte fly. Men i BR2049 ska de slåss med knytnävarna. Ah, oh, K ser ut att dö. Oj. Men Luv, så smart och iskall som hon är kollar inte ordentligt, så hon vänder ryggen till och då kommer K tillbaka, fast även han fått en kniv i magen. De slåss lite till och han lyckas strypa och dränka Luv och vi få se mycket tydligt hur hon kämpar emot och drunknar och drunkar och det tar aldrig slut… Helt ovärdigt och tillför inte filmen ett enda dugg.
Wallace hugger som sagt ihjäl en nyfödd, kvinnlig replikant. Jag förstår fortfarande inte varför. Han har också odlat fram en exakt kopia av Rachel, som han erbjuder Deckard på slutet. Han kan få henne om Deckard ger honom Barnet. Men Deckard nekar (för han har ju inte en aning om var Barnet är!). Wallace har ingen användning för Rachel längre, så Luv skjuter henne i huvudet.
K har en flickvän, en AI av samma sort som i Her, men med hologramkropp. Hon är så avancerad att hon har äkta känslor för sin ägare/pojkvän. Mot slutet insisterar hon på att laddas ner i ett fickminne för att kunna följa med honom. Varför? Det måste väl finnas en backup någonstans i molnet? Nej, hon är nu bara i det där fickminnet, och givetvis fattar Luv detta och dödar henne genom att trampa sönder fickminnet. Ja, töntigt var ordet.
Två kvinnor mördas inte, den ena är en prostituerad och den andra sitter i en glasbur… Visst, det var dåligt med kvinnor i originalet också, men de som var med var starka och intressanta.
Varför heter Goslings figur K? Varför får han smeknamnet Joe? Kan det bli mer övertydligt? Så otroligt fånigt. Illusionsbrytande.
I originalfilmen används innovationer för att föra handlingen framåt, som bildförbättringsprogrammet som kan se runt hörn som gör att Deckard kan se att det finns ormskinnsrester i badkaret. I BR2049 visas uppfinningar för sin egen skull, och de visas och förklaras för länge, som om publiken skulle ha svårt att fatta vad det är de ser. Dessa uppfinningar för inte heller handlingen framåt på något vis. Här tänker jag till exempelpå när K:s AI-flickvän föreslår att de engagerar en prostituerad så att de kan ha sex ”på riktigt”. Visst, det är väl en intressant idé, men vad har den med någonting att göra i berättelsen? Ingenting. Det blir bara utdraget och meningslöst.
Mot slutet visar det sig att det finns en motståndsrörelse bestående av replikanter. Kräver de lika rättigheter? Förmodligen. Det är lite oklart för mig, de är inte med så länge. Här blev jag rädd att filmen skulle sluta som alla andra storfilmer av den här sorten, men en stor uppgörelse, ett jättelikt slagsmål mellan onda och goda som pågår en sådär tjugo minuter. Tack och lov slapp vi det. Det är kanske planerat till en eventuell uppföljare. Istället fick vi det där slagsmålet mellan K och Luv. Det var illa nog.
Ja, filmen är snygg, men det är också allt.Jag ser Ridley Scott i bakgrunden här. Det känns som att det här är hans verk. Snyggt kan han fortfarande, men med åldern har han fått för sig att förklara allting. Alienserien är ju rena kalkonen nu, och om inte Denis Villeneuve styrt upp den här storyn så gott han kunde så hade kanske Blade Runner 2049 blivit lika hemsk. Jag vet inte. Och döskalle på allting som den där Michael Green varit inblandad i.
Den sista spiken i kistan för mig var när jag såg en lampa i K:s lägenhet. Det var en IKEA-lampa från nittiotalet. Det var inte att den var lik en IKEA-lampa. Det var den lampan. Så varför har en replikant en sextio år gammal plastlampa i sin lägenhet? Vad betyder det? Det betyder att skaparna lagt fokus på fel saker i det här verket.
Kanske såg jag fel, det var kanske inte exakt den lampan, men även om jag hade fel så visar det faktum att jag tänkte dessa tankar hur oengagerande jag fann denna film. Så oengagerande att jag tänkte på vilken sorts lampor som stod i bakgrunden istället för att att fundera på vad det innebär att vara människa. Där är skillnaden mellan den första och andra filmen; den första är en enhet, en svart diamant som inte går att dela och som lockar åskådaren till tankar på livets stora frågor. Den andra filmen består av en mängd små delar som var för sig kanske är fina, men tillsammans skapar de bara en stor vacker men innehållslös bild som inte lockar till andra tankar än irritation.
Alla kritiker var inte så till sig i trasorna, och det känns som att en backlash är på väg. The New Yorker är ganska positiv, men avslutar med tankar som liknar mina: ”The studio has been unusually insistent in its pleas to critics not to reveal plot points. That’s fair enough, but it’s also evidence of how imaginatively impoverished big-budget movies have become. Like any great movie, Mr. Scott’s “Blade Runner” cannot be spoiled. It repays repeated viewing because its mysteries are too deep to be solved and don’t depend on the sequence of events. Mr. Villeneuve’s film, by contrast, is a carefully engineered narrative puzzle, and its power dissipates as the pieces snap into place. As sumptuous and surprising as it is from one scene to the next, it lacks the creative excess, the intriguing opacity and the haunting residue of its predecessor.”
johns antikvariat 
Kommentera