Skottlands största antikvariat ligger i en by som heter Wigtown, belägen i Galloway, i södra Skottland. Antikvariatet heter helt enkelt The Bookshop, och har cirka ca 100 000 böcker i lager. Som jämförelse kan nämnas att jag har ungefär 10 000 böcker i min butik i Fågeltofta och drygt lika mycket till på lagret. Mannen som driver The Bookshop heter Shaun Bythell och nu har han skrivit en bok om sitt liv som bokhandlare: The Diary of a Bookseller.
Boken är vad den heter, och följer Shaun dag för dag under ett års tid. Vilka kunder kommer in i affären, vad köper de? Vad får bokhandlaren in för böcker och boksamlingar? Det är underhållande och igenkännande läsning för en bokhandlare; kanske förvånande och upplysande läsning för en icke-handlare. Att handla med böcker är väldigt stimulerande på många plan, men det kan också vara enormt frustrerande. Shaun Bythell använder dessa frustrationer på ett kreativt sätt. På sin facebooksida har han i flera år berättat om märkliga saker kunder säger och gör i hans affär. Flera såna historier finns i boken, men också längre resonemang om bokhandel i allmänhet. Hur den sköttes förr, hur man måste göra nu, med hjälp och hinder av internet. Varje kapitel inleds med ett citat från George Orwells essä ”Bookshop memories” från 1936. Orwell tyckte inte alls om att arbeta i bokhandel och kunderna var det värsta av allt. Shaun Bythell håller med honom och även jag, ibland. Orwell skriver till exempel ”There are two well-known types of pests by whom every second-hand bookshop is haunted. One is the decayed person smelling of old breadcrusts who […] tries to sell you worthless books. The other is the person who orders large quantities of books for which he has not the smallest intention of paying.”
En rolig aspekt för mig själv är hur likt mitt och Shauns bokhandelsliv är, ner till detaljer om vilka böcker vi verkligen hatar att sälja. Bokhandlarens klagan är kanske universell. Det är för mig en mycket givande sysselsättning att sälja böcker. Jag träffar intressanta människor som inspirerar och informerar mig. Men ibland möter jag en person som är raka motsatsen. Det verkar Shaun också göra. Han skriver mycket underhållande om dem i sin bok. Folk som stormar in i butiken och utropar ”Här skulle jag kunna gå en hel dag!” och sedan lämnar lokalen två minuter senare, utan att ha tittat närmare på böckerna och än mindre köpt någon, det verkar vara ett karaktärsdrag hos vissa människor. Likadant folk som känner behovet att berätta att de ”älskar böcker”, de kan man också vara ganska säker på inte kommer att handla någonting. Men det finns många sorter. I Diary of a Bookseller finns en mängd rolig anekdoter om mer eller mindre märkliga antikvariatskunder.
En man kommer förbi mitt bokstånd på torget någon gång per år. Han brukar handla, han brukar lovorda sortimentet, men mest vill han berrätta vad han läst för fina böcker och hur dåligt det står till med landet och världen idag. Förra sommaren hjälpte jag en annan kund medan han var där. Hon frågade om jag hade Madame Bovary. Javisst, det hade jag. När jag lämnade över boken steg mannen fram och avbröt transaktionen. ”Vänta”, sa han överlägset, ”inte ska du läsa den där. Det har kommit en nyöversättning den är mycket bättre!”
Här fanns två vägar att välja. Antingen kunde jag be honom hålla käften och dra åt helvete, vilket för mig är den naturliga reaktionen. Vilken sorts människa lägger sig i en affärstransaktion på det viset? Det var inte som att jag försökte lura på kvinnan en dålig produkt; den gamla översättningen i Bra Böckers klassikerserie är fullt läsvärd. Det är vad jag läste en gång och den skulle säkert passa denna kund som i detta ögonblick kände suget att läsa Madame Bovary. Nu fick gubben henne att känna sig dum och mig att känna mig som en lurendrejare. Mitt andra val var att inte säga något annat än att informera om den nya översättningen och föreslå att hon skulle köpa den på nätet (osannolikt att det någonsin hände).
I september kom gubben tillbaka och berättade att han läst i tidningen om boken En opolitisk mans betraktelser av Thomas Mann. Han undrade om jag hade den (nej) eller om jag kunde skaffa den? Jag tittade på telefonen och såg att den fanns till salu. ”Jag beställer den nu”, sa jag, ”så hämtar du den nästa helg?” Gubben lovade dyrt och heligt att komma. Boken anlände, men tror ni att han kom förbi följande helg för att hämta sin bok? Nej, givetvis inte. Inte den helgen och inte någon annan dag den hösten heller. Följande år, i år alltså, såg jag honom på avstånd några gånger, han närmade sig inte. Ibland springer jag ifatt kunder när jag har något jag vet att de vill ha, eller när de beställt något som jag fått in, men den här mannen lät jag vara. Enligt principen att det är bra att låna ut pengar till folk man inte vill träffa, så att de håller sig undan, tänkte jag att det här bokköpet var ett billigt pris att betala för att slippa denna dryge gubbe som uppfattade sig själv som bildad, världsvan och verserad.
De allra flesta pocketböckerna jag säljer på torget kostar tjugo kronor. Det är vad de kostat sedan jag börjat 1999. Ändå är det för dyrt för vissa och jag kan inte begripa hur upprörda en del (en eller två personer per säsong) blir när de inser priset. En dam i femtioårsåldern letade metodiskt igenom boksnurran och hittade fem Dorothy Sayers-böcker och två andra. ”Får jag de här till ett bra pris?” sa hon. ”130”, sa jag. ”En tia rabatt?” Nä, det passade inte. Damen tyckte att jag skulle skänka henne två böcker gratis och bara ta betalt för fem. Jag orkade inte argumentera utan sa bara att hon skulle ställa tillbaka dem och vände henne sedan ryggen. ”Du behöver inte bli så sur. Jag hade tänkt köpa dem ändå”, sa hon men jag höll upp armen i en avvärjande gest för att mana till tystnad. Håll inte på. Handla eller låt bli, men håll inte på.
En kund kom in i butiken i Fågeltofta i somras. Har aldrig sett honom tidigare. Han undrade om jag hade afrikansk skönlitteratur, helst på engelska? Det är en ganska specifik fråga och det är osannolikt att det på landet i Tomelilla kommun finns en affär som har en hylla med afrikansk litteratur på engelska. Men jag har faktiskt det. Min engelska hylla är bra men inte perfekt sorterad. Dock har jag en avdelning med just det mannen efterfrågade. Jag tyckte att ett ljus tändes i hans ögon när han såg böckerna. Jag tror att han blev glad över vad han hittade. När han var färdig på antikvariatet hade han i alla fall valt ut sex-sju böcker, och alla var från den där hyllan. ”Får jag ett bra pris för de här?” sa han när han la dem på disken. Än en gång hade jag valet att bli arg eller låta bli. Om jag gick in i en butik och frågade efter en väldigt specifik sak som jag förmodligen letat efter i många affärer, och jag hittade vad jag sökte, skulle jag bli väldigt glad. Jag skulle inte försöka pruta. Tvärtom, ifall böckerna var pinsamt billiga (som dessa var vid 30-40 kr/st) skulle jag ganska säkert jämnat av priset uppåt och känt mig nöjd med att hitta eftersökta böcker och göra en god gärning genom att betala några kronor mer för ett antal underprisade böcker. Men inte den här mannen. Han ville ha ett ”bra pris”. Jag ignorerade hans fråga och räknade ihop vad böckerna kostade. Han betalade och sedan sa vi inget mer, tack och lov.
Till sist, inte en man som luktar gamla brödkanter, men värre. En man som jag varit vagt bekant med genom åren ringde och frågade om jag var intresserad av att köpa fotoböcker. ”Jag är alltid öppen för förslag”, sa jag sanningsenligt. Det är roligt att sälja böcker, men det är (tyvärr) ännu roligare att köpa. Efter ett antal krumbukter och telefonsamtal om när han tänkte komma (jag har fasta öppettider, så du måste inte tala om när eller om du kommer) så dök han till slut upp. Han hade en hund med sig. Det första den gjorde var att jaga iväg antikvariatskatten. Hon är inte van vid främmande hundar. Vår egen hund är lugn och sävlig med henne, men den här hunden satte full fart och jagade katten av tomten. Hmm, hoppas att hon kommer tillbaka. Mannen frågade om hunden fick komma in i butiken. Jag gillar hundar, vi har hund (även om den inte var i Fågeltofta just då), så visst, kom in. Mannen visade några tummade fotoböcker. Det märktes att han hoppades att de var värdefulla. Några var gjorda av kända fotografer, men värdefulla? Nej. Inte ens säljbara i det här skicket, sorry. Sedan visade han vad han egentligen ville sälja, en bok om tåg på Österlen som han själv gjort, med bidrag från en lokalkändis (som jag gör allt för att ignorera). Ja, jo, tåg säljer ju, och Österlen, visst. Men eftersom det var en ny bok ville säljaren ha ett pris som jag inte kommer att kunna ta i min butik. Det är helt poänglöst för mig att skylta med och göra reklam för varor där jag bara får igen de pengar jag lagt ut. Jag har 20 000 andra böcker som jag hellre säljer där jag faktiskt gör en vinst. Men okej, vi var gamla, vagt bekanta med varandra, så jag sa att jag kunde ta några exemplar på kommission, så slapp jag ligga ute med pengar. Mannen ville ha skriftligt på avtalet, så jag gick upp till mitt arbetsrum för att skriva ut ett sådant avtal. När jag kom tillbaka rodnade mannen och berättade att hunden just bajsat på golvet i butiken (på en handknuten, orientalisk matta, för att vara exakt). ”Gör han det hemma också?” sa jag skämtsamt. ”Inte så ofta”, sa mannen. Inte så ofta? Om det är minsta risk att mitt djur ska ställa till skada så tar jag inte med mitt djur. Det är i min värld helt självklart. Men den här mannen har en hund som inte så ofta bajsar inomhus, den hunden tar han med när han ska försöka sälja några skitdåliga böcker på antikvariat.
Så jag känner igen de vedermödor Shaun Bythell skildrar i The Diary of a Bookseller. Att sälja böcker är en givande syssla; inte ekonomiskt, men man samlar på sig en mängd historier om givmilda, intressanta och ibland helt obegripliga människor.
johns antikvariat 
Ack John, roligt och med en viss distans(?) skriver du om dina kunder ! Jag hoppas att vi ses på torget i S i juli eller augusti och jag lovar att jag skall bete mig belevat! Kent L.
Jag är där.