Vilken pärla detta är. Losey regisserade efter manus av Pinter (baserat på halvbra roman av Nicholas Mosely). Filmen är en triumf av Pintersk maktkamp mellan manliga egon, betydelseglidningar och underliga infall. Vackert filmad, och med fantasieggande musik. Pinter själv medverkar i en liten roll, men mest är det tuppfäktandet mellan Dirk Bogardes och Stanley Bakers rollfigurer som gör filmen. De spelar medelålders oxfordakademiker. En ung elev förvrider deras huvuden och en olycka inträffar. Vem är det som driver handlingen framåt, egentligen? Är det någon av männen eller den unga kvinnan?
Berättarrösten som hörs i trailern är inte med i filmen. Regissören övervägde att använda berättarröst – romanen är skriven i förstaperson – men Pinter avrådde och fick rätt. Berättarröst bör alltid undvikas, anser jag.
Här är ett klipp som använder Resnais’ distanseringseffekt. Losey var god vän med Resnais och beundrade hans verk. Sådana här filmer görs inte längre.
johns antikvariat 
Blev riktigt tagen av att Losey steg upp ur minnets dunkel. Jag var fascinerad av hans filmer, och av Dirk Bogarde förstås. The Servant var också ruggigt bra. Jag tror att Pinter var inblandad där också.Som du säger -they don’t make them like that any more.
Losey gjorde en mängd filmer, inte alla bra. Som svartlistad i Hollywood tvingades han ta blandade uppdrag i Europa. Men samarbetena med Pinter blev mycket bra. The Servant, The Go-Between och så denna, som jag tycker är bäst av de tre. Tycker jag nu, i alla fall, hade inte sett den innan, så är ganska knockad fortfarande. Ska se om de andra två som inte drabbade mig på samma sätt när jag såg dem för tjugo år sedan. Borde enligt denna artikel också läsa den Robin Maugham-berättelse som den är baserad på. http://www.theguardian.com/film/filmblog/2013/mar/27/the-servant-homosexuality-harold-pinter
”Den”=The Servant, alltså. Berättelsen som The Servant är baserad på är skriven av Robin Maugham.