I höst har jag sett två australiensiska filmer som varit något extra. Först köpte jag Wake in Fright på blu-ray, på rekommendation av Peter Bradshaw i The Guardian. Hela 2014 har tidningen haft en serie artiklar om klassiska australiensiska filmer. Det finns flera bra förslag där som jag kanske återkommer till. Wake in Fright, gjord 1971, är en skräckfilm lite i samma anda som Straw Dogs. Man kan också se den som en hyperrealistisk skildring av stadsbo möter the Outback. Premissen är samma som i Northern Exposure. En ung man har fått sin utbildning betald av staten och i utbyte för det måste han arbeta några år på en otillgänglig plats. I Northern Exposure är det en läkare som tvingas arbeta i Alaska. I Wake in Fright är det en lärare som måste jobba i en håla ute i den australiensiska ödemarken. Filmen börjar när den sista lektionen tar slut för terminen. Läraren tar tåget mot civilisationen för att hålla lov. Han stannar till i en annan håla, och dras där in i desperat drickande och spel om pengar. Det blir en lost weekend i kolossalformat, en ångestresa som bara kan sluta i en katastrof. Crescendot kommer i en mycket otäck kängrujakt på fyllan. Och sedan är det tillbaka till skolan i vildmarken. Totalt tröstlöst. Oupphörligen fascinerande, skrämmande och samtidigt vackert filmat. Till min förvåning ser jag att hela filmen finns på Youtube. Inte lika bra bild som blu-rayutgåvan, men ändå något. Nyss var filmen i det närmaste omöjlig att se, nu är den tillgänglig för alla via nätet. Wake in Fright är regisserad av kanadensaren Ted Kotcheff. Han hade redan arbetat med TV och teater i mer än tio år när han gjorde den här filmen. Det är hans andra biofilm, Sedan gick han vidare till Hollywood och gjorde klassiker/blockbusters som Fun with Dick and Jane (originalet med George Segal och Jane Fonda), First Blood, A Weekend at Bernie’s.
I Exodus: Gods and Kings medverkar två australiensiska skådespelare i viktiga roller. Joel Edgerton och Ben Mendelsohn spelar de egyptiska maktmännen Ramses och Hegep. I en mastodontfilm måste det till mastodontiskt överspel, och Edgerton och Mendelsohn levererar. Jag fattar inte varför Ridley Scott, på sin ålders höst, väljer att göra en sådan här struntfilm. Säkert hade Scott sett Animal Kingdom från 2010 och där imponerats av Edgertons och Mendelsohns skådespelartalanger, när han valde dem till sin film. I Animal Kingdom är de betydligt mer nyanserade i sitt skådespel, även om karaktärerna är extrema.
Animal Kingdom hittade jag av en slump på en utförsäljning i en videobutik. Den handlar om en familj som livnär sig på väpnade rån. Men vi får aldrig se något rån och inte så väldigt mycket våld heller. Rånartiden är över. Nu följer vi familjen när polisens snara sakta dras åt. Paranoian ökar och familjemedlemmarna fattar allt sämre beslut. Det blir inte bättre av att polisen är helt hänsynslös och inte följer några regler. De är fast beslutna att sätta dit den här rånarfamiljen. Filmen berättas av en utomstående, som tvingats in i familjen. J är sjutton år och hans mamma har precis dött i en överdos. Han ringer sin mormor, Oscarnominerat, utsökt spelad av Jackie Weaver, som han knappt träffat tidigare. Hon är familjeöverhuvud och rånarligans egentliga chef, även om hennes söner tror att de styr ligan. Hur obehagliga och psykopatiska hennes söner än är, så är hon snäppet värre.
Det här är en riktigt spännande film, en tragedi, med ett lite oväntat slut. Många sköna scener där skådespelarna får spela ut, utan att spela över.
Filmen är regisserad av David Michôd. Det är hans debut. 2014 kom uppföljaren, The Rover, skriven tillsammans med Joel Edgerton (som dock inte är med i filmen). Guy Pearce och Robert Pattinson har huvudrollerna i vad som ser ut som en postapokalyptisk närframtidsvision. Det är de ju bra på, australiensarna, så den är säkert bra.
Avslutningsvis vill jag bara nämna en annan extrem, australiensisk film: Bad Boy Bubby. Den är också med i The Guardians artikelserie. Jag tar upp den här för att jag har glädjen att ha den till salu i antikvariatet. Jag minns när jag såg den på bio första gången. Jag kunde inte tro mina ögon. Kan man visa sådant här? Det här är att gå över gränsen. En ung man har hållits inspärrad i hemmet av sin mor. Hon är knäpp, han har grava psykiska problem. Till slut kommer han ut i verkligheten, som han förstås har svårt att hantera, men han finner sin plats. Köp den av mig i sommar eller se den på youtube via länken nedan. Den är ruskig och ruskigt bra. Läs mer i The Guardian.
johns antikvariat 
Kommentera