Jane Siberry i Hägersten

En dag kom ett mejl från en främling. Han undrade om jag var intresserad av att gå på konsert med Jane Siberry. Han hade läst mitt inlägg om Kanada på denna blogg. Där berättar jag om min stora uppskttning av den kanadensiska artisten Jane Siberry. Klart att jag ville gå på konsert med henne. Hon har tillhört mina favoriter i över tjugo år. Hon är bra på så många sätt, men ett är att hon ständigt lyckas förvåna mig. Ibland blir jag irriterad över vad jag hör, ibland är hennes musik nära nog olyssningsbar för mig, men ibland är den helt fantastisk. Det är skönt med en artist som vågar vara på väg hela tiden, som inte står still. Det är så lätt att stanna, slå sig till ro, göra samma sak och inte utmana sig själv, sådan är inte Jane Siberry, eller Issa, som hon ibland kallar sig. Hon är på väg rent fysiskt också. Hon har gjort sig av med nästan alla sina ägodelar och hon genomför en världsturné där hon spelar på extremt små spelställen, ibland hemma i folk vardagsrum, eller på kvällstomma kontor. Hon har spelat så i Australien och Storbritannien. Främlingen var arrangör för två av dessa så kallade salongsspelningar i Stockholm. Han undrade om jag ville komma på en av dem. Det lät väldigt mystiskt. Skulle Jane Siberry, denna jätte i min värld, spela för 20 personer i ett vardagsrum? Jag kollade på nätet. Det verkade vara sant, så jag sa ja. Jag kunde inte riktigt tro att det var verkligt. Jag betalade biljetten, men förberedde mig på att det var en bluff eller att det skulle bli inställt eller att jag missförstått alltihop.

Av och till har Jane Siberry betytt väldigt mycket för mig. Hon är bra att ta till vid tillfällen av starka känslor, från Sense of Wonder till Sense of Loss, eller varför inte Sense of Grief? Bäst tycker jag att skivan The Speckless Sky är. Många av hennes hardcorefans verkar hålla med mig. Men det finns låtar genom hela hennes produktion som drabbat mig väldigt hårt och som fortfarande kan ge mig tårar i ögonen eller ilningar i magen. ”See the Child”, ”The Life is the Red Wagon”, ”The Walking (and Constantly)”, ”Love is Everything”, ”Bound by the Beauty”… Det är inte svårt att hitta en handfull låtar som verkligen, verkligen berör, på ett sätt som få artister kan. Samtidigt som annan musik hon gjort berör mig som en rostig fil mot mina nervtrådar.

I helgen var tiden inne för den första salongen. Jag tog flyget till Stockholm på fredagens förmiddag. Tunnelbana till Mälarhöjden. En lägenhet i Hägersten. Det var sant. Jane Siberry var verkligen här i denna nybyggda lägenhet med Mälarutsikt. Sammanlagt var vi färre än trettio personer. Scenen var en liten plätt bredvid TV:n. Om jag sträckte ut fötterna kunde jag röra vid henne. Närmare än så är det svårt att komma.

En konsert av denna sort ställer stora krav, inte bara på artisten. Som sagt, Jane Siberry utmanar sig själv hela tiden och en turné som denna är en mäktig utmaning. Lokalen är inte gjord för musikaliska framträdanden, den tillhör inte artisten på samma sätt som en vanlig konsertlokal. Hon måste erövra den och göra den till sin tillsammans med publiken. Det är ett grupparbete. Artisten är guiden, publiken måste följa. Artisten måste kunna hantera en mängd nya utmaningar samtdigt som hon slipper andra. Till exempel berättade Jane Siberry under kvällen att hon hatade att spela på ställen som serverade alkohol, där servitörerna skrek högre än publiken och där det inte fanns någon energi i rummet för musiken. Att man inte vill spela på sådana platser förstår jag. Bättre ett rum med människor som verkligen vill lyssna. Alla i publiken denna kväll i Hägersten ville lyssna, alla utom en, i alla fall, en man som kände sig tvingad att gå mitt i spelningen. Vilket jävla sätt, ärligt talat. En speciell kväll, en stund på jorden som kräver full koncentration och som i utbyte ger en stor upplevelse. Nä, ”I’ve got to go”… Och så fumla med dörren och fåna sig. Dåligt, dåligt. För vissa i publiken var detta kanske bara början på en vanlig fredagsfest hemma hos kompisarna. Det flesta som var där hade ingen speciell relation till Jane Siberry. Jag är själaglad att jag blev inbjuden, men hur bra kvällens konsert än var – och den var bra – så kände jag att det faktum att de flesta inte var där för den specifika artistens skulle utan för att det var en happening, drog ner energin en aning. Men vi som var där för musiken föll i trans, alla på våra egna vis. Jag rör mig inte, stirrar som ett fån, vill inte missa någonting. En annan afficionado var mer utagerande, sjöng med, fyllde i ord i artistens monologer, skrattade högt ibland och grät ibland. Så kan man också göra. Här är ett klipp från en utomhussalong i Nya Zeeland med kanske kvällens bästa låt. Den platsar absolut på min lista över Siberrys bästa. ”Then We Heard a Shout”. Hör vilken röst, vilken kontroll, vilken närvaro. Visst märks magin till och med i ett youtubeklipp?

Konserten bestod inte bara av musik. Det var mycket prat också, dels berättande som närmade sig teater, dels samtal, åsikter och associationer som dök upp under framträdandets gång. Det var kanske lite för mycket prat för min smak. Musik av den här kalibern behöver inte förklaras. Artisten hade ett budskap, ett som jag – om jag förstod det rätt – skriver under på helt och hållet. Men ändå, musik är mer än budskap. Jane Siberrys musik säger mig helt andra saker (också) än det hon vill förmedla.

Efteråt minglade hon med publiken en stund och tog emot vår djupa och ärliga uppskattning. Alla var verkligen djupt rörda. Jag sa något om att hennes musik förflyttade mig till andra världar – töntigt, men jag hade inte förberett något bättre, och vad ska man säga in the presence of greatness? Jag sa också att ”Vladimir Vladimir” betytt mycket för  mig och då uppenbarade sig en liten rynka vid hennes näsrot. Hon verkade inte riktigt gilla vad jag sa. Varken om ”andra världar” eller ”Vladimir Vladimir”. ”Yes, I could see you forming pictures inside your head”, sa hon. Det var snällt sagt till någon som suttit och blängt intensivt med sur min när hon sjungit och spelat vacker musik i nästan två timmar.

En man som lyssnat mer på Siberry än jag frågade henne om ett ackord hon spelade på en konsert 1990 i New York i låten ”Bound by the Beauty”. Hon kunde inte minnas just den spelningen.

Nästa kväll spelade hon i en annan lokal i en annan del av Stockholm och på söndagen på ytterligare ett ställe. Sedan vidare till nya platser. Finland, Norge, Polen och vidare. Resan fortsätter. Min gick hem till Ystad med nattbuss.

Vilken grej Jane Siberry i Hägersten. Jag fattar det fortfarande inte.