Ibland tänker jag att jag nog skulle passat bättre som kanadensare. På tjugotalet flyttade en del av min släkt till Kanada och jag tror att de fick det bra där. Söker man på mitt namn kommer alltid ett antal kanadensiska träffar upp. Jag känner mig lite kanadensisk.
Häromveckan kom en kanadensare in på antikvariatet. Han handlade inget, men vi pratade i över en timme, långt förbi stängningsdags. Vårt samtal var så trevligt att jag var på väg att bjuda hem honom på middag. Jag ångrar att jag inte gjorde det.
Kanada mötte mig i skivhyllan. Jag planerar för julskyltningen på antikvariatet, som ska vara klar på söndag. Jag letade julmusik och hittade då två julskivor i hyllan, båda kanadensiska. Kate och Anna McGarrigles The McGarrigele Christmas Hour och Jane Siberrys Music for the Christmas Season part III. Båda artisterna, eller ska jag säga alla tre, upptäckte jag på åttiotalet. Första gången jag hörde ”Vladimir Vladimir” med Jane Siberry var på radion en vardagkväll innan jag skulle somna. Det var i ett program med religiösa undertoner, funderingar om livet och evigheten och så passande musik till det. Såna program hittar man inte i P3 längre. Det var för övrigt i samma program jag hörde Kjell Höglunds ”Genesarets sjö” för första gången. I vilket fall, ”Vladimir Vladimir” drabbade mig hårt, så vid första tillfälle tog jag båten till Köpenhamn och gick till Guf, en skivaffär i närheten av Fantask, och köpte två album med Jane Siberry. De kostade 90 danska kronor styck, vilket var mycket pengar på den tiden, men jag var tvungen att ha dem. Det var väl använda pengar. Särskilt The Speckless Sky, där ”Vladimir Vladimir” finns, är en mycket bra skiva. I början på nittiotalet köpte jag i New York Bound by the Beauty. På den skivan finns den väldigt fina låten ”The Life is the red wagon” (jo, den heter ”The life…”)
”Vladimir Vladimir” är ett ljudkonstverk, en film. Stalker möter Rasmus på luffen och… jag vet inte, det är en helt egen historia. Nuförtiden har Siberry bytt namn till Issa, gjort sig av med allla sina världsliga ägodelar och reser runt i världen. Hon utforskar också nya möjligheter för artister att få betalt för sin musik via internet. Hon låter kunden bestämma hur mycket musiken är värd. Läs mer här.
William Gibson, kanadensare, sa en gång inte långt efter att Neuromancer kommit ut, att han inte hade högre förhoppningar på livet än att bli antikvariatsbiträde. Han kunde inte fatta vilken tur han haft som blivit författare på heltid. Antikvariatet har jag gemensamt med Gibson.
I skivhyllan står också två skivor med Lhasa. Född i USA, mexikanskt påbrå, men boende i Kanada. Eller Frankrike. En nomad. The Living Road måste vara bland de allra bästa skivor som gjorts hittills under 2000-talet. Hon lyckas använda hela sin bakgrund till att skapa en ny musikstil. Mexikanskt, franskt, amerikanskt. Här är en låt live som ger en uppfattning om hur hon låter. Det är fyra år sedan senaste skivan kom ut. Jag vet inte vad hon gör nuförtiden. Bor med sina systrar på en cirkus i Frankrike? Tröttnar man inte på det efter ett år eller två? Vill man inte spela mer musik? Hoppas det. Här en Cohencover som kanske är av nyare datum, från fransk TV.
Detta om det kanadensiska. Från söndag 30/11 så är det kanadensisk julmusik på antikvariatet. Och kafé! Två sittplatser. Handmalet kaffe.
johns antikvariat 
Radioprogrammet som du lyssnade på låter som att det var min gamla lärare Peter Lindgren som gjorde det. Han var mycket för sånt, att ha musik som förstärker och betyder något och ja, är andlig på ett inte nödvändigtvis reliöst sätt. (Fast han gjorde Andliga sånger i P1 också.)
Nu sitter jag här och blir lite sentimental.
Tack för även den här berättelsen.
Minns inte vem som gjorde programmet på åttiotalet, men visst drog det åt det andliga hållet. Namnet Peter Lindgren ringer dock ingen klocka för mig.
Det är inget minnesvärt namn, och dessutom hette han LindBERG. Men han var en minnesvärd person, jag ska aldrig skriva fel mer…