I fredags såg jag på TV det roliga samtalet som leddes av Eva Beckman med Kay Pollack, Henrik Schyffert, Björn Wiman och Björn Ranelid som handlade om det pretentiösa. Pollack, Schyffert och Ranelid var alla sig själva, så mycket de kunde.
Vad jag tyckte var märkligt var att ingen noterade att pretentiös, den negativa termen, är den som sätter sig själv i centrum för sitt skapande. Verket är inte det centrala, verket står inte för sig själv utan är en del av skaparen. Jaget kommer i vägen för konstverket. I stället för att bara producera en text eller en tavla eller vadsomhelst, så berättar skaparen hur han gör, vad han tänker, och gärna vad mottagaren ska tänka. Det är ju det som gör Ranelid till en sådan pajas. Skriva kan han – man kan ha åsikter om hur han skriver, men han kan skriva – och många uppskattar hans prosa. Men sedan ska han hela tiden berätta vad han gjort, hur läsaren ska tänka, vad budskapet i texten är… Det är att vara pretentiös.
Pretentioner har däremot alla. Alla vill någonting.
Ursäkta inslagningen av de öppna dörrarna.
Croneman skriver något liknande, fast bättre, ser jag idag, måndag morgon, så då kan vi slå in dörrarna tillsammans.
johns antikvariat 
Jag har nog inte läst något av Ranelid. Men i somras hörde jag honom i sommarprat, tror jag det var, och jag måste säga att karln verkade helt reko. I alla fall var han begriplig. Och i min värld så är det fint att vara det 🙂