Igår spelade Ola Magnell på Fritiden i Ystad. Han stod ensam på scenen, men så som han spelade gitarr och munspel lät det som en hel orkester. Så otroligt säker han var på sina instrument och rösten var lika uttrycksfull som den alltid varit. Väldigt bra. Vad jag kom att tänka på igår var att hans texter ofta refererar till klassikerna, de gamla klassikerna, de grekiska och romerska myterna och författarna. Det är inte så många musiker som klarar av att göra det på ett naturligt vis. På rak arm kommer jag bara på en annan: Bob Dylan.
En av de märkligare spelningarna jag bevistat var för övrigt just med Ola Magnell. Det var när jag jobbade på SJ Kulturvagn, ett samarbetsprojekt mellan SJ och Kulturarbetsförmedlingen. En vagn byggdes om till bibliotek och utställningslokal och följde med reguljärtåget Malmö-Göteborg och Malmö-Stockholm sex dagar i veckan. Utställning byttes varannan månad. En utställning var ”Konsertlokal” och olika artister åkte med och spelade, bland andra Ola Magnell. Så där satt han och jag i sex och en halv timme från Stockholm till Malmö. En och annan ströbesökare tittade in i vagnen, men fullt blev det aldrig. När jag ropade ut i högtalarna att Ola Magnell fanns i tågets sista vagn så trodde nog många att det var ett skämt. Men jag fick höra en stor del av Magnellkatalogen i en konsertupplevelse som inte kan kallas något annat än intim: Det var jag, det var Ola Magnell och det var tåghjulens rytmiska dunk mot rälsen.
johns antikvariat 
Kommentera