En ung kvinna som jag möjligen kände igen frågade efter Jerzy Kosinski häromdagen. Jag hade några stycken i butiken. Den målade fågeln är bland det grymmaste jag läst, då med ursprungsbetydelsen av grym. Jag var också lite för ung när jag läste den, vilket bidrog till känslan. Det är en riktigt skrämmande bok. Det tycker jag fortfarande. I hyllan stod en Kosinskibok som jag inte hade läst: Steg, Steps i original. Den vann National Book Award 1969. Den är bara på 125 sidor, så jag läste den på torget igår och idag. Den består av en mängd scener – 48 stycken, om vi ska vara noga – de flesta väldigt grymma. Många är mer eller mindre perversa sexuella beskrivningar, i så gott som alla scener förekommer otäckt våld. De hänger inte ihop annat än att det möjligen är samma person som återger dem. Det är inte en roman så mycket som en samling mardrömmar. Soldaten som gömmer sig från paraden bara för att vakna naken mitt i dess väg, t ex och andra, mycket mörkare små scener som beskriver våld och övergrepp. I och med att scenerna är så korta och fantasifulla samtidigt som de beskriver så hemska saker så kan man inte låta bli att läsa. Det är en hemsk bok, men också hemskt bra. Den skär genom oväsentligheterna:
Jag började upptäcka vissa likheter mellan mig själv och patienterna. Inte heller kunde jag undvika insikten om att jag en dag skulle bli vad de var nu, samma krafter som hade brutit ner dem till deras nuvarande tillstånd också skulle betvinga mig. Jag betraktade de sjuka i deras ändlösa plågor där de kröp omkring som krossade kräftor. När jag arbetade inne på rummen såg jag de döende patienterna med rinnande ögon och insjunkna ansikten, med kroppar som hade skrumpnat ihop av sjukdom. De låg i de smala sängarna och stirrade apatiskt på de bleknade bilderna av helgon eller på träkrucifix som var prickiga av maskhål. Några höll fotografier av barnen hårt tryckta mot bröstet.
David Foster Wallace gillade boken.
This won some big prize or other when it first came out, but today nobody seems to remember it. ”Steps” gets called a novel but it is really a collection of unbelievably creepy little allegorical tableaux done in a terse elegant voice that’s like nothing else anywhere ever. Only Kafka’s fragments get anywhere close to where Kosinski goes in this book, which is better than everything else he ever did combined.
Wallace fann samma svar på den stora frågan som Kosinski. De slutade sina dagar likadant.
Sist jag läste om Kosinski var det debatt om han verkligen skrivit sina böcker själv. Nu verkar det fastlagt att han var en stor bluff som i bästa fall använde språkligt skickliga personer att putsa hans manuskript och i sämsta fall var en plagiatör som snodde innehåll såväl som språk från andra personer.
Läs mer om Kosinskis falska liv här.
Hur det än var med den saken så skapade (eller skrev) han tre riktigt bra böcker, Steps, The Painted Bird och Being There.
johns antikvariat 
Kommentera