En stund verkade det som att vi skulle få ganska dåliga platser, men strax innan Patti började spela så gjordes plats till vänster nära staketet, och plötsligt stod vi helt perfekt. Det var mycket som var perfekt denna kväll. Artistens humör var på topp. Tidigare på dagen hade hon varit i mitt Ystad, kollat Wallandersevärdheter och köpt T-tröjor med Ystadmotiv på turistyrån. Hon och hennes vapendragare Lenny Kaye bar dessa tröjor som artistkläder denna kväll. Hon berättade om Ystadbesöket och om mycket annat och utstrålade positiv energi. ”Den här sången dedicerar jag till Hundarna i Riga”, sa hon. ”Va, kom igen”, utbrast hon när publiken för en gångs skull inte skrek halsen av sig. ”Det är kanske inte Tolstoj, men den är ju bra!” Patti Smith är verkligen en Mankellfan. ”Det är varmt här”, sade hon lite senare. ”Efter konserten ska vi bada i havet och dricka martini… Nej, jag skojar, vi ska dricka vodka och äta rysk kaviar. Nej, jag skojar, jag ska dricka citronjuice. Det är sant.”
”Bastu!” ropade någon. ”Vill du att jag ska bada bastu med dig?” sa Patti Smith. ”Okej, men bara om vi kan få tag på samma fotograf som tog bilder på prinsessan av Cambridge… Jag menar de där killarna med sina kameror… De har inga snoppar, de går omkring med sina jättekameror istället och tar bilder på stackars prinsessor… Vänta, jag menar hertiginnor!”
Så på några få meningar lyckas hon ge en känga åt både paparazziindustrin och åt de ”stackars” kändisarna. Alla lider och alla tjänar på cirkusen.
Något annat som var perfekt var ljudet. Det var inte alls för högt men nådde ändå ut i hela lokalen. När man hör så bra ljud undrar man varför det så ofta är dåligt ljud på konserter. Patti Smiths musik riskerar att bli brötig och svårrattad, men denna kväll hördes alla musiker i skön harmoni och Patti Smiths uttrycksfulla röst ömsom svävade, ömsom borrade sig genom ackompanjemanget. Det var en stor upplevelse. I ett mellannummer spelade Lenny Kaye en låt som han dedicerade till ”det konstigaste svenska band jag någonsin köpt en skiva av, nämligen Spotnicks!” Samtidigt som han spelade gick Patti Smith ett litet varv i publiken och skakade hand och hälsade. Bland annat min hand trycktes. Det korta handslaget förmedlade omätbara mängder energi som jag hoppas kunna använda i höst. Hela konserten var en mäktig energikick, Jag blev faktiskt överraskad av vilken nivå hon hade på sin konst. Boken var ju en sak, men att hon kan vara så skön och säker på scenen, det är underbart.
Doppelgänger? Jo, strax innan musiken började hörde jag någon som pratade bakom mig. Dialekten var en blandning av skånska och småländska och något annat. Ungeför som jag kraxar. Ämnet var musik (förstås), mer specifikt, amerikansk folk- och countrymusik. Steve Earle nämndes och sedan – så väldigt märkligt – Nanci Griffith, en artist jag följt och älskat i nära trettio år. Hon har mig veterligt aldrig spelat i Sverige. Det var något rösten också påpekade och den fortsatte att berätta att Griffith tycker om Irland och att hon besöker en festival där nästan varje år. Man borde åka dig någon gång sa rösten samtidigt som jag tänkte tanken. Jag vände jag mig om för att se vem som yttrat dessa ord och fick då se en man i min ålder, i min längd, klädd som jag ofta är klädd (dock inte idag) i rutig skjorta. Inte nog med att han påminde om mig utan att direkt likna mig, det kändes också som att detta kunde vara en man som var på lägenhetskonserten med Jane Siberry. Egentligen liknade det honom mer än mig, men det var inte han heller. Mannen såg ganska förvånad ut att jag vände mig om, fast jag försökt vara diskret. Ett ögonblick senare var han borta. Nanci Griffith är ingen okänd artist, men att på samma tid och plats samla två riktiga fantaster är kosmiskt.
Det var en parentes. Det här var Patti Smiths kväll från början till slut. Här är Sydsvenskans recension av kvällens konsert, med bilder. Här skriver lokaltidningen Ystads Allehanda om Patti Smiths sightseeing i Ystad. Man lyckas också få en intervju.
johns antikvariat 
Låter som en härlig konsert och upplevelse. Kan känna känslan av att bli berörd och kpmma in i samma svängning och energi. Hade en liknande upplevelse med Lucinda Williams när hon va där för nåt år sen. De är väl lite i samma game. Ser också fram emot Calexico den 30 i denna månad. Kul om du hängt med!!
Jag å Nina var på samma Lucinda Williams-konsert (eller har hon varit på KB fler gånger än 2003?) men hade för höga förväntningar eftersom vi tyckte skivorna var så bra, så vi blev inte berörda på det viset den gången. Det gäller att lura sig själv till att ha låga förvåntningar, då blir upplevelsen som störst.