Bäst på Way Out West

14 Aug

Way Out West tog hårt på bokhandlarens krafter, men det var det värt. Fast när jag läser recensioner efteråt så undrar jag om skribenterna varit på samma festival som jag. Kanske söker man olika saker. Som Prince, visst var det superkul att se honom på riktigt och vara så nära att man kunde röra vid honom. Och Kanye West som hängde med upp på scenen och rappade när den uppbjudna publiken dansade. Häftigt, kittlande, underbart. Men en tvåtimmars hit-parad där publiken skrålar med för det mesta (och Prince uppmuntrar detta som värsta allsångsledaren), det är inte den optimala konsertupplevelsen för mig. Missförstå mig rätt, allting som Prince gjorde var fantastiskt. Hans dansade och sjöng och spelade som det geni han är. Out of this World. Men han spelade på det stora hela tjugo år gammal musik eller äldre. Musik som han rimligtvis inte är lika pigg på att spela som nyare alster. Han har fallit till föga för sin medelålders fanbase och kör hitsen. Han gör det fenomenalt bra, men det han gör är ändå farligt nära samma genre som Diggiloo. Jag hade hellre sett Prince spela nya grejer som han brinner lite mer för, som den senaste skivan, 20TEN som Tony Parsons i Daily Mirror tycker är det bästa Prince skapat sedan åttiotalet. Jag har inte hört en ton från skivan, men troligen brinner His Princeness mer för det senaste han skapat än för de gamla hitsen. En annan sak som kunde varit bättre med Princespelningen var att han hade ett ganska litet band. Inget blås, inga stråkar, bara ett konventionellt rockband med bas, klaviatur och gitarr. När han behövde mer rörelse ropade han in två kvinnor från kulisserna som fick hjälpa till att dansa. Det kunde varit större, det kunde varit modernare.

Okej, det var bra, men de två bästa konserterna för mig på festivalen var The Avett Brothers och Santigold. Ingen av dem får lika bra recensioner i tidningarna som Prince, men för mig var de större musikaliska upplevelser den här gången.

The Avett Brothers spelar traditionell musik, country/bluegrass men med punkenergi, plus att de är väldigt skickliga på sina instrument. Med sig har de en helt galen cellist som bidrar till liveupplevelsen.

Santigold har en mycket genomtänkt scenshow med två helt fantastiskt samspelta danserskor. Just den här dagen var rösten inte på topp, men konserten var en höjdare. Arrangören var tvungen att bryta eftersom nästa artist skulle gå på, annars hade vi nog stannat ganska länge.

Gemensamt för The Avett Brothers och Santigold var att att gav allt de hade och de trodde på sin musik till 100%. De var fullt närvarande i ögonblicket, vilket jag inte kände att Prince var hela tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: