The Memory Police publicerades på engelska 2019 men kom ut i Japan redan 1994. Berättelsen utspelar sig på en ö i Japan. På ön råder ett totalitärt styre som inte liknar någonting jag läst om tidigare. Minnespolisen bestämmer vad du får tänka på. Bokstavligen. En sak eller företeelse kan förbjudas över en natt och då försvinner den från ön och från innevånarnas medvetanden! The Memory Police börjar som en realistisk science fiction, en dystopi i samma stil som Nittonhundraåttiofyra men den vrids omärkligt till en helt annan sorts berättelse. Den behandlar liknande frågor som de dystopiska skildringar vi känner till, men boken får oss också att tänka på saker som minne och mod och vad det är för företeelser som gör livet värt att leva. Efter ett tag blir den totalitära regimen nästan ointressant. Det är människorna och hur de hanterar minnet som berättelsen fokuserar på.
Berättaren minns hur hennes mamma förklarade fenomenet: ”En morgon kommer du helt enkelt att vakna och då har det redan hänt, utan att du har märkt det. Du kommer att ligga still i sängen med slutna ögon och öronen på spänn och försöka uppfatta morgonbrisen. Du kommer att känna att något har förändrats sedan igår och du kommer att inse att du förlorat något, något som försvunnits från ön.”
Berättaren är författare, vilket inte är lätt i ett samhälle där grundläggande företeelser bara kan försvinna över en natt, utan att någon inser att det skett. Hennes mamma var en brottsling, för hon ansträngde sig för att komma ihåg de försvunna sakerna. I källaren hade hon en samling med sånt som inte längre tillåts på ön. Till slut fångade myndigheterna henne, och även hon försvann. När berättaren smyger ner i källaren ibland och tittar på sakerna som mamman sparat förstår hon inte vad det är hon ser. Hon tar fram en liten sak som ger ifrån sig musik, och läsaren förstår att det är en speldosa, men berättaren vet inte vad det är hon håller i sin hand.
Hur lever man i ett sådant samhälle? Det går ju inte, men man måste. Det blir en väldigt märklig stämning i boken och det är omöjligt att ana vart historien ska ta vägen. Så är det alltid i Yoko Ogawas böcker. Även i tidigare böcker har historien varit på väg åt ett håll men ändå landat någon helt annanstans, utan att läsaren känt sig lurad, tvärt om. Allt eftersom fler företeelser försvinner får vi läsa delar av den bok berättaren skriver på. Den handlar också om begränsningar och skrivande och blir en intressant spegel till berättarens verklighet.
Tidigt i berättelsen blir rosor förbjudna och försvinns. Men det växer ju rosor överallt? Ja, men alla som har rosor klipper ner dem och slänger dem i floden. Den färgas röd-rosa av alla blomblad. Medan folk samlas vid floden och ser rosorna försvinna märker de också hur minnet av blommorna försvinner och snart har de glömt vad det är de ser i floden.
Jag läste denna bok hösten 2019. Några månader senare kom pandemin. I The Guardian läste jag att Saitamaparken i Tokyo tagit bort alla blommor för att avskräcka folk från att besöka parken. Av alla covidåtgärder så var detta en av de mest skrämmande jag hört talas om, och den var som hämtad ur denna bok.
Jag har skrivit om Yoko Ogawa flera gånger tidigare på bloggen. Hon är en av mina favoritförfattare. Jag beklagar att det inte finns fler böcker av henne på svenska eller engelska; på franska finns ett halvdussin som jag gärna skulle vilja läsa. Nu finns i alla fall denna på svenska. Låt oss hoppas att det är den första av många att ges ut på det utmärkta förlaget Tranan. Gå genast och köp den, översatt av Vibeke Emond. Ni får svårt att hitta en bok som på en gång är lika gripande, skrämmande och överraskande.
johns antikvariat 