Vad är en bluff?

14 Dec

Jag fick mejl ett mejl häromdagen från ett företag som ville hjälpa mig att få fler följare på Instagram.

My colleague Stephanie just found you on Instagram and loved your content! She passed me your details and told me to reach out to you!

My name is Belinda and I am in charge of finding new talent for our Instagram marketing agency. Similar accounts to yours are CRUSHING it on Instagram – from what I’ve seen, you could be doing even better than them!

Belinda fortsätter att berätta att företaget hon jobbar för kan hjälpa mig att få många fler riktiga följare, bara för att mitt Insta är så intressant. Det låter bra, för bra, förstås, så jag inser eller anser att detta företag försöker lura mig. Jag går in på företagets sida och kollar. Det ser bra ut. Ansikten på personer som jobbar där, telefonnummer man kan ringa, citat från nöjda användare. Klicka här för att komma igång, gratis! Hmm, jag vill ju tro att det är ett ärligt bolag. Googlar lite på företagsnamnet med olika kombinationer av ordet bluff. Hittar en artikel i en nättidning som berättar hur bra det här företaget är. Hittar en sida som avslöjar bluffar, de skriver att företaget inte är en bluff. Men varför hittar jag bara en enda artikel? Och den här sidan som avslöjar bluff-företag, vem står bakom den? Det börjar kännas som Philip K Dicks A Scanner Darkly. Består hela världen av falska aktörer som lurar varandra och sig själv? Vem är äkta? Det här företaget som vill hjälpa mig har kanske städat undan negativa omdömen på nätet och sedan arrangerat en positiv artikel som kommer högst upp i sökflödet. Det går kanske att köpa sig ett positivt omdöme på vissa bluffkollarsajter. Jag vet inte och jag orkar inte gå till botten med det,

Tillbaka till ”kom igång gratis” på sidan. Hur lång tid är tjänsten gratis? Vad kostar den sedan? Hittar ingen information om detta, men läser att tjänsten innebär att jag ska lämna över min inloggning till företaget, att det kan hända att Instagram kommer att fråga mig om det verkligen är jag som har kontroll över kontot och då ska jag säga ja (fast jag inte har det…).

Men är det en bluff?

Det är ju inte en bluff, det är bara ett amerikanskt företag som säljer en väldigt problematisk tjänst, som förmodligen skapar en massa krångel för de som faller för frestelsen att testa den. De berättar allting de tänker göra, kunden har all information och ska veta vad den skriver på. Men sedan är man fast.

Det är samma sak som de här snabblånen utan säkerhet. Det låter ju toppen att man kan få låna en halv miljon utan säkerhet, och låneräntan anges ju ganska tydligt, den är mellan tre och nästan trettio procent. Företaget i sig är ingen bluff, men de villkor de erbjuder borde vara förbjudna. Stackars den som är i desperat behov av en halv miljon och lånar det mot en ränta på tio procent eller mer, till exempel. Det går ju aldrig att betala tillbaka med mindre än att man vinner på lotto.

Så länge man säljer en produkt och talar om vad den är så får man sälja vad man vill. Problemet är att vissa desperata människor kommer att falla till föga och med öppna ögon köpa en produkt som kommer att skada dem.

Julöppet

27 Nov

Antikvariatet öppet lördag söndag 12-16 fram till julafton. Glögg efter eget recept serveras i denna semiantika samovar. Välkomna.

Höst

23 Aug

Från och med idag råder hösttider i antikvariatet. I augusti och september är det öppet i Fågeltofta lördag kl 15-18 och söndag kl 12-16. Om ni vill hälsa på någon annan dag så går det säkert att ordna, om ni hör av er några dagar i förväg. Skrivmaskinsutställningen är kvar till sista september.

Notorisk skrivmaskinssamlare siktad i Fågeltofta

8 Jul

Ystads Allehanda skrev om skrivmaskinsutställningen i förra veckan. På förstasidan kallades jag ”notorisk samlare av gamla skrivmaskiner”. Det tycker jag inte att jag är, och förhoppningsvis är jag inte notorisk för någonting alls. Tack vare/på grund av denna artikel har flera personer nu ringt mig och sonderat intresse för att sälja sina gamla skrivmaskiner. Tyvärr måste jag göra dem besvikna; jag har inte betalat särskilt många kronor för de maskiner jag äger. Antingen har jag förbarmat mig över dem på auktioner när ingen annan velat bjuda, eller så har jag fått dem av vänner som rensat på vinden.

Här är artikeln på Ystad Allehandas sajt. Så här såg papperssidan ut. Observera stavningen av ”litterära”i rubriken.

Årets utställning – Författarnas skrivmaskiner

26 Jun

Kom till antikvariatet och titta på några av litteraturhistoriens viktigaste skrivmaskiner. Vilken skrivmaskin använde Philip Roth när han skrev Portnoy’s Complaint? Vad skrev Françoise Sagan sin debutbok Bonjour Tristesse på? Hade Ian Fleming verkligen en skrivmaskin i guld, och gick den att skriva på? Tio skrivmaskiner visas i ett nyöppnat rum i antikvariatet.

Det blir också en tävling som går ut på snabbskrivning på manuell skrivmaskin. Tävla om ett presentkort på 500 kronor.

Antikvariatet öppet varje dag hela sommaren. Välkomna.

Douglas Coupland inspirerar fortfarande

19 Jun

Douglas Coupland har skrivit en ny bok tillsammans med Shumon Basar och Hans Ulrich Obrist. Den heter The Extreme Self och tar vid där deras förra bok, The Age of Earthquakes avslutades. Det är en sorts handbok för vår nutid och snara framtid. The Age Of Earthquakes talade till mig och jag ska snarast skaffa The Extreme Self. Läs en intervju med Coupland här.

Johns antikvariat på Radio Kristianstad

29 Apr

I tisdags hälsade lokalradion på i Fågeltofta för att prata om böcker som inredningsdetalj. Lyssna här. Jag är med i början, direkt efter nyheterna.

I like minimalist art but it doesn’t look good in my house because I’m a maximalist.

27 Apr

John Waters fyllde sjuttiofem häromdagen. Marc Maron pratade med honom på sin podcast, WTF. Det blev ett bra samtal, fyllt med citatvänliga repliker, som den i rubriken. Ännu bättre var det avsnitt av You’re Booked som jag tidigare tipsat om, där lyssnaren får hälsa på hemma hos John Waters och han visar runt bland sina bokhyllor.

Med Marc Maron pratar han bland annat om tidiga läsupplevelser: ”Grove Press saved my life… Grove Press was the ultimate defier of everything I was taught at school and by my parents… The Marquis de Sade, The 120 Days Of Sodom, I remember reading that and thinking ‘Oh, my God!’ It’s still pretty shocking!”

Denna amerikanska förstaupplaga är till salu i Fågeltofta.

Vem har den rockigaste rösten?

23 Apr

Vårsäsong

25 Mar

Nu öppnar vi i Fågeltofta igen. Många nya böcker, samma gamla katt.

Öppettider i Fågeltofta de närmaste veckorna

Lördag 27/3, kl 12-16, söndag 28/3, kl 12-16.

Skärtorsdag 1/4, kl 11-18, långfredag 2/4, kl 12-16, påskafton, kl 12-16, påskdagen 4/4, kl 12-16, annandag påsk 5/4, 12-16.

Söndag 11/4, kl 12-16.

Musiken har tagit slut

9 Mar

Rättigheter för originalmusik har blivit en het handelsvara på sistone som riskkapitalister investerar i med hopp om att värdet ska växa i takt med att hitsen sinar för dagens låtskrivare. De senaste månaderna har det rapporterats att artister som Bob Dylan, Neil Young, Stevie Nicks och andra sålt hela eller delar av rättigheterna till sina verk. Här är en intressant artikel om detta relativt nya fenomen. Den handlar om en man som driver utvecklingen på detta område. Han började sin karriär som manager och agent och var bland annat med om att lansera den kanadensiska sångerskan Mary Margaret O’Hara. Hon gjorde bara en skiva, men vilken skiva! Hon gjorde musik i samma anda som Kate Bush, Tori Amos, Jane Siberry… Men det är en annan historia. Jag undrar vad hon gör nuförtiden.

En sommardag 1982 gick jag in på Pressbyrån på Södergatan i Malmö. De hade på den tiden ett fint utbud av engelsk pocket, särskilt science fiction. Jag köpte boken Lost Dorsai av Gordon R Dickson och senaste numret av Analog Science Fiction. Där läste jag jag en novell som jag vid tiden inte riktigt förstod, men som stannat kvar hos mig. Den heter ”Melancholy Elephants” och är skriven av Spider Robinson. Året därpå vann den Hugopriset för bästa sf-novell. Du kan läsa den här, på författarens hemsida. Den handlar om musikrättigheter och problemet med att det vi uppfattar som oändligt nästan alltid bara är väldigt stort. Novellen består av ett samtal mellan en lobbyist och en politiker, där de diskuterar det faktum att pianoklaviaturens åttioåtta tangenter kan kombineras till en väldigt stor mängd musikstycken, men inte en oändlig mängd. Om rättigheterna för originalmusik gäller för alltid så kommer det inte att bli någon ”ny” musik. Alla hits är komponerade. Novellen är lite träigt berättad, men idén var väldigt framsynt. Ingen tänkte på detta 1982, men nu, fyrtio år senare är vi där. Musiken har tagit slut och artisterna som har rättigheterna vill förlänga dem så att ingen annan ska kunna skriva ”ny” musik, eller åtminstone tjäna pengar på att använda vissa toner i en viss ordning.

Det är därför det är så förvånande när man någon enstaka gång hör en ny låt som känns, och kanske till och med är, en originalhit. Senast jag gjorde det var ”Blinding Lights” med The Weeknd. Ljudmässigt låter det som åttiotalspop, men låten är väl ett original, eller vad tycker ni?

Några säger att den låter som ”Take On Me” med A-ha, men bara ljudmässigt, tycker jag.

I så fall är ”Starboy” lika lik Adolphson & Falks ”Stockholm Serenad”.

Och så kan man hålla på. Poängen är att om alla rättigheter förblir ägda kommer ingen att kunna göra ny musik längre. Vi kommer att lyssna på gammal musik, vi kommer att gå på stora konserter och titta på av rättighetsägarna godkända tributeband. När den sista beatlen och stonesen är borta kommer de fortfarande att spela samma gamla musik, skådespelare på scenen, anställda av rättighetsinnehavarna, de investerare som nu håller på att köpa upp de åldrande artisternas låtar.

Poddtips

13 Jan

Jag har aldrig lyckats komma in i vanan att lyssna på böcker. Jag måste se bokstäverna och orden för att texten ska gå in. När jag lyssnar tappar jag tråden. Det är lättare att lyssna på podd. Jag gillar mest de som liknar radioprogram, med tydliga reportage eller intervjuer. Här är några av mina favoriter. Titellänken är till Spotify, avsnittslänkarna till hemsidan, ifall de har en egen hemsida.

You Must Remember This heter podden som Karina Longworth gör. Den handlar om Hollywoods okända historia. Varje säsong har ett visst tema och Longworth har gjort ett grundligt researcharbete. Senaste säsongen heter Polly Platt, The Invisible Woman och handlar om en kvinna som varit otroligt viktig för den amerikansk sjuttiotalsfilmen, med början med The Last Picture Show. Utanför Hollywood är hennes namn helt okänt, men utan henne hade filmhistorien varit en annan. Det är ingen överdrift. Tidigare säsonger har bland annat handlat om Bela Lugosi och Boris Karloff, faktakontroll av Kenneth Angers Hollywood Babylon, Döda blondiner och Joan Crawford. Den som är det minsta intresserad av amerikansk filmhistoria måste lyssna på denna podd.

This American Life har cirka fem miljoner lyssnare varje vecka, hälften som radioprogram på NPR och hälften som poddlysnare. Programmet är välkänt. Varje avsnitt har ett tema med två, tre reportage. Det är svårt att förklara vad som är så bra med de bästa avsnitten. Det är bara bra historier, helt enkelt. Verkligheten överträffar dikten. Här är några av mina favoriter. The Room Of Requirement, The Feather Heist, Anatomy Of Doubt, The Super, A Night At The Wiener Circle, Made To Be Broken, A Mess To Be Reckoned With, One Last Thing Before I Go, Digging Up the Bones, The Walls Are Closing In,

No Such Thing As A Fish – är en podd som uppkommit ur TV-programmet Qi. Fyra personer som jobbar för Qi som faktahittare träffas varje vecka och berättar var sitt fakta som de hittat under veckan i nya eller gamla källor. TV-programmet Qi går ut på att få kända personer att gissa på ursprung av ord och fakta. Ofta avslöjas vaneföreställningar.

Here’s the Thing – Alec Baldwin talar med skådespelare, författare, politiker. Det är inte de vanligaste intervjuoffren och det blir ofta intressanta samtal. Robbie Robertson, Joe Dallesandro, John Turturro, Steve Erickson.

Broken Record – Musikproducenten Rick Rubin och journalisterna Malcolm Gladwell och Bruce Headlam talar med musiker. Det blir extra bra när det är Rick Rubin som leder intervjuerna. Några av de bäst samtalen har varit med Bruce Springsteen, Beastie Boys och Buffy Sainte-Marie, men nästan alla samtal jag hört har varit riktigt bra.

Jon Ronson har skrivit flera intressanta reportageböcker. En av dem har han gjort om till podd – So You’ve Been Publicly Shamed. Den handlar om hur lätt det är att cancela (om det nu är ett svenskt ord) folk på nätet för, oftast, harmlösa saker de gjort. Ett dåligt skämt, en tanklös bild. Ett liv slås i spillror, en karriär tar slut för att någon delat en bild utan att tänka på att det finns mängder av människor som lever för att misstolka och söka konflikt på nätet. Han har också gjort poddar som (ännu) inte finns i bokform. En heter The Butterfly Effect och handlar om hur gratisporren på nätet uppkom eller rent av uppfanns när Pornhub grundades av tysken Fabian Thylmann. Här är en intervju från Psychiatric Times där Ronson berättar mer. Under arbetet med denna stora historia hittade han en annan, i samma miljö, ett människoöde: The Last Days Of August. Jon Ronson går till botten med de ämnen han undersöker. Jag rekommenderar hans böcker ännu mer, till exempel The Psychopath Test, som handlar om hur idén om mental hälsa exploaterats och skapat en miljardindustri. Här i The Guardian finns flera långa reportage och intervjuer från Ronsons penna.

The Cryptid Factor är en podcast som levererar nya avsnitt högst oregelbundet. Ämnet är kryptozoologi, alltså djur som vissa påstår finns men vars existens vetenskapen inte kunnat belägga. Som Bigfoot eller Loch Ness-odjuret. Jag är inte särskilt intresserad av detta, men så som ämnet behandlas av Rhys Darby, Dan Schreiber och ”Buttons” är det högst njutbart. Rhys Darby är enormt kvicktänkt och rolig och han får god hjälp av sina något mer sansade samtalspartners. I programbeskrivningen på Spotify står det: ”Though  they take the pseudo-science as seriously as they can, they struggle to take themselves seriously at all.” Det blir ett roligt – ofta skratta högt-roligt – samtal om ett knasigt ämne. Detta har varit min favoritpodd under 2020.

The New York Times Book Review, nyheter från förlagsvärlden, intervjuer med författare, innehållsrikt, välgjort alltid intressant – David Sedaris, David Byrne, Jules Feiffer

You’re Booked är en väldigt bra idé: att besöka författare och få dem att tala om sina bokhyllor. Avsnittet med John Waters är fenomenalt. Men det är en svår balansgång att vara entusiastisk över sin samling utan att samtidigt låta självgod. Jag har lyssnat på några fler avsnitt men har inte riktigt fastnat. John Waters-avsnittet får ni dock inte missa. Det är väldigt inspirerande!

The Film Programme är BBC Radio 4 gör temaprogram om film. Tack vare BBC:s stora arkiv blir dessa program mycket innehållsrika med gamla och nya intervjuer. Några av mina favoritprogram han handlar om Heaven’s Gate, Alejandro Jodorowsky och Derek Jarman’s The Garden.

BBC Radio 4 sänds även programmet A Good Read, där författare och andra ger boktips. Här är ett bra program med Laurie Anderson och radioprataren Stuart Maconie.

Lauren Laverne har morgonprogram på BBC Radio 6. Där får hon möjlighet att prata med en mängd olika människor. Ibland blir det riktigt intressant, som den gången hon pratade med John Malkovich. Intervjun början vid minut 19.

Mitt intresse drar åt radio, som synes. Hoppas några av dessa tips kan locka till lyssning.

%d bloggare gillar detta: