Jonathan Lethem har i åtta år gått och retat sig på att James Wood, en av Amerikas främsta litteraturkritiker, skrev en negativ recension av The Fortress of Solitude. Det var inte en sågning, inte ett lustmord. Boken hade fått sämre recensioner av andra. Men Lethem var ändå djupt besviken på Wood, som han tidigare ansåg vara ”the most consequential and galvanizing critical voice, the most apparently gifted close reader of our time”. För det verkade helt enkelt som om Wood inte läst boken särskilt noga. Här berättar Lethem i detalj om sitt ältande av denna recension.
Jag förstår honom och jag förstår Wood också, ifall han denna gång inte läste så noga. Jag har lättare att förstå skrivkramp inför recensioner än inför andra uppdrag. Att kräkas upp ännu en åsikt och en analys av ett verk – ibland går det bara inte, men tidningen kräver att du blir klar i tid så då är det bara att sticka ner fingrarna i halsen och hoppas att man får upp något användbart. I fallet med Woods recension av Lethems bok blev det inte så och Lethem synade Wood och kan inte låta bli att tänka på recensionen åtta år senare.
johns antikvariat 
Kommentera