En familjerättsdomarens vardag skildras i Ian McEwans senaste roman. Inre tryck i form av en spricka mellan domaren och hennes make sedan många år, och yttre tryck bestående av några viktiga fall hon har att hantera som medierna satt klorna i, gör att boken blir en riktig bladvändare. Ska hon orka med denna börda? Hur kan hon veta vad som är rätt? Det är hon som måste veta skillnaden på rätt och fel i dessa, för lekmannen, omöjliga frågor.
Det går att känna igen teman från författarens tidigare böcker som Saturday, som handlade om en hjärnkirurg, och Atonement. McEwan är nästan för bra på att formulera sig, det är berättandet snarare än berättelsen som gör det här till en spännande bok. Flera, om inte alla, rättsfall som skildras i boken, har verklig bakgrund. Slutet känns både självklart och chockerande. Ännu en dag på jobbet för familjerättsdomaren. Författaren hinner också föreslå att lidande och en känsla av hjälplöshet kan bistå konstnärskapet.
Här är en tågintervju med McEwan från DN. Och här en radiointervju från NPR.
johns antikvariat 
The Children Act är en av mina starkaste läsupplevelser denna höst. McEwan är ju kusligt skicklig på att skapa laddade scener, som när Fiona och Adam sjunger tillsammans eller den ödesdigra kyssen på det ruffiga slottet. Så har jag en gammal kärlek till Lincoln’s Inn, där jag strövat mycket. Lite Bleak House.
Det var en riktig bladvändare, men slutet var svårt. Blir ofta så med McEwan. Säkert medvetet. Han lämnar en tagg som läsaren kan pilla på långt efter man läst klart. Miranda July läste också snabbt: ”I just read the new Ian McEwan book in two nights, not because I loved it, but because I skipped so much of it because I was dying to know what happened. It wasn’t worth it to me to read all of it to figure that out. I just, like, did that kind of reading where you’re, like, searching for the key name, you know, to see what happens.”
Ja, slutet var hjärtslitande .