I lördags kom en kvinna till mig på torget i Simrishamn och frågade om jag hade en peng.
”En peng?” sa jag. ”En peng till vad då?”
”Till mat. Jag är hungrig.”
Jag hade aldrig sett henne förut. Hon var inte en romsk/rumänsk tiggare och när hon frågade var det mer som att hon kom på att hon kunde fråga mig när hon ändå gick förbi. Hon hade målat läpparna på ett underligt vis, bara mitt på läpparna, inte ut i sidorna, som en röd hitlermustasch som trillat ner på munnen. Hon fortsatte över torget, frågade ett par av mina kunder, frågade min granne som säljer skor. Ingen ville ge henne en ”peng” eller något annat.
På eftermiddagen när vi packade ner, berättade min granne skohandlaren att hans son varit i Warszawa för en tid sedan. Han var på restaurang och precis som i Sverige så får man inte röka inomhus längre. Han gick ut på gatan och tog ett bloss. Då kom det fram en man till honom och frågade om han kunde få en cigarett. Det fick han. Sedan frågade han om han kunde få lite pengar också, även han var hungrig.
”Vänta lite”, sa skohandlarens son, ”jag känner igen dig. Du är ju min kusin!”
”Nej…”
”Jo, det är du visst. Kom in, sitt med mig. Berätta vad som har hänt!”
”Nej, det kan jag inte. Jag har en tid att passa”, sa kusinen och skyndade iväg.
Skohandlarens son blev förstås orolig. Han hade umgåtts mycket med denna kusin som liten. De tillbringade somrarna tillsammans och nu det här. Vad hade hänt? Han ringde till sin pappa, skohandlaren, som i sin tur ringde sin bror.
Det stämde, kusinen hade lämnat sin fru, blivit uteliggare, allting hade gått sönder. Droger? Sprit, men vem vet vad mer.
Av två miljoner människor i Warszawa råkar mannen knacka sin kusin på axeln, som bara är på kort besök i staden. Kommer denna slump att få honom att vakna eller drivs han ännu längre in i eländet?
Och vad händer med kvinnan med det underliga läppstiftet?
johns antikvariat 
Kommentera