I någon kommentar för ett år sedan eller så, så klagade jag på att det var svårt att hitta någon större läsupplevelse i science fiction-genren nuförtiden. Världen är liksom sf, svårt att toppa den, det räcker att läsa tidningen (på sin iPad). Därför tror jag att författare som står utanför genren ofta lyckas ganska bra med att skapa bra framtidsvisioner. De vill bara berätta en bra historia, eller göra en politisk, ideologisk poäng. De bär inte hela det tunga, dammiga sf-oket på sina skuldror. Nackdelen som ibland framförs att dessa författare inte vet vad som redan gjorts i genren tycker jag snarare är en fördel, det man inte vet behöver man inte heller begränsas av.
En av mina favorit-science fiction-romaner är skriven av en höglitterär författare. John Hersey hette han, en tidig utövare av ”New Journalism” innan termen ens fanns. Han fick Pulitzerpriset för en serie reportage om överlevande efter Hiroshima. Efter det skrev han ett drygt dussin romaner varav två kan kallas sf (även om han nog inte gjorde det) Den första och bästa heter White Lotus. Den fick sämre kritik än vanligt av de stora tidningarna, här blir den sågad med fotknölarna av Time Magazine. och jag tror inte att sf-läsarna hittade till boken heller, men jag tycker att den är helt fantastisk. Den använder idén om att Kina använder USA ungefär som USA använde Afrika genom att röva människor och göra dem till slavar i hemlandet.
Jag kom att tänka på Hersey när jag läste Juli Zehs senaste på svenska, Corpus Delicti. Herseys andra sf-bok heter The Child Buyer och består av ett enda långt rätegångsprotokoll. Även Zehs bok utspelar sig till stor del i en rättssal. Hon tar ett ”tänk om”-koncept välbekant från sf-världen och klär det i överlägsen prosa. Tänk om det var ett brott att bli sjuk. Man hamnar i domstol om man inte sköter sin hälsa, om man inte lämnar in sina mätvärden, om man inte motionerar varje dag. Vad skulle det vara för samhälle? Vad är baksidan på ett Utopia? Det finns alltid baksidor. Det är alltid någon som måste lida, även i den perfekta världen. Corpus Delicti är en bra bok, gripande och med en tankeväckande idé i botten. Precis som bra sf ska vara.
johns antikvariat 
Skulle bara ramla in och önska er tre ett gott nytt år och en riktigt god fortsättning.
När det gäller telefonförsäljare så finns det bara en regel; att alltid säga nej till allting, och ännu hellre bara lägga på så snart man förstår att det är en telefonförsäljare. Man också roa sig med att spela in samtalet, prata på om ditten och datten i två-tre timmar. I slutet av samtalet kan man berätta att man spelat in allt. Bara för att det är skoj.
_Jag_ vet det och använder alla roliga strategier man kan tänka sig. Tystnad blandad med mummel är en favorit… Men hustrun är mer lättpåverkad, uppenbarligen.