Vilse i djungeln

Bernardo Carvalhos Nio nätter är en roman baserad på verkliga händelser. Mer än så, jag tror att allting som skildras är sant. Några få passager är fabulerade, men dessa är ganska lätta att urskilja och mot slutet kommer några spekulationer, men de utger sig inte för att beskriva en verklighet, utan är tydliga fantasier. Det börjar med ett brev till någon, och flera av dessa brev dyker upp i boken. Dessa brev är fiktion. Sedan upptas större delen av boken av författarens jakt på information om den amerikanske antropologen Buell Quain, som tog livet av sig i den brasilianska djungeln 1939. Ingen vet varför. Bernardo Carvalho är fast besluten att hitta orsaken. Längre in i boken får vi veta mer om författaren och hans förhållande till sitt lands ursprungsbefolkning. Hans pappa var med och exploaterade djungeln, köpte landområden som han brände av och förvandlade till jordbruksmark. Som barn fick författaren ibland följa med sin far djupt in i djungeln och träffa indianer. Författarens barndomsminnen blandas med berättelsen om Buell Quains obegripliga död. Man läser kvickt, och hoppas att de båda spåren ska mötas på ett tillfredsställande vis. Men om ingen lyckats ta reda på varför Quain tog livet av sig för över sextio år sedan, så kan ju inte Bernardo Carvalho gör det heller. Misslyckandet är inte en besvikelse, tvärt om, den sista tredjedelen av boken är den bästa, när Carvallho tar mysteriet med sig in i nutid. Jag vill inte avslöja för mycket, men det är en mycket givande bok som ger lärdom om både själ och kropp. Det lät flummigt, men det är absolut inte en flummig bok. På baksidan av boken görs jämförelsen med Bruce Chatwin. Okej, jag får hålla med, det är lite Chatwin, det här, samma förhållningsssätt till sanningen, om man säger så, och det är bra. Lägg sanningsbedömningen i läsarens hjärna istället för i texten.