Southern discomfort

6 Jun

 

dan_gains_flathead

Det finns fler sysselsättningar än man kan ana, hobbies för en del, livsuppgifter för andra. I Noodling for Catfish berättar Burkhard Bilger om olika företeelser i den amerikanska södern som för mig och säkert de flesta läsare känns bisarra. Titeln ”noodling” till exempel innebär att man använder sin egen hand som fiskebete för ”flatheads”, en sorts fisk vars svenska namn jag inte kan hitta. Flatheads tycker om stilla flodvatten. Om man sticker ner armen på rätt ställe och dinglar med fingrarna så hugger fisken. Då kör man ner hela armen i magen på den och drar upp… Mysigt. Det är ett sätt att fiska som på intet sätt är unikt. Författaren ger historiska belägg för att de amerikanska indianerna använde tekniken och han följer med på en fisketur med en noodlingexpert som visar hur det ska gå till.

Andra kapitel behandlar konsten att jaga ekorre och äta deras hjärnor och hur dessa jägare känner inför galna kosjukan. Författaren följer med på jakt och han träffar forskare som skrivit om galna kosjukan och möjligheten att de som äter ekorrhjärna kan vara i riskzonen för att få Creuzfeldt-Jakobs sjukdom.

Bilger lyckas träffa både utövare och motståndare till mer eller mindre olagliga aktiviteter. Ena natten följer han med moonshiners, hembrännare, andra natten åker han med polisen, som letar efter samma hembrännare.

Alla människor skildras som sympatiska. Hembrännarna och poliserna är bara små brickor i ett ganska meningslöst spel. Hembrännarna tjänar inga större pengar och om de åker fast får de inga allvarliga straff. Poliserna måste samla stora mängder bevis för att få hembrännarna fällda, och det är svårt.

I ett annat kapitel umgås Bilger med män som sysslar med tuppfäktning. När boken skrevs för några år sedan var tuppfäktning lagligt i några få stater i USA, nu är det olagligt i hela landet. Som tuppfäktningsfansen beskriver det så har deras fåglar det betydligt bättre än de fåglar som föds upp i kycklingindustrin. Bilger gör studiebesök på ett kycklingslakteri och det är ingen trevlig upplevelse. Tupparna som slåss kommer att dö, men de får ett längre liv, ett liv i lyx, med den bästa maten och ständig uppassning. Kanske är det bättre än att trängas med tusentals kycklingar, pumpas fulla med antibiotika för att avlivas kort därpå. En gång ska vi alla… Efter att ha läst den här boken så så skulle jag hellre vara en stridstupp än en broiler. Om jag var tvungen att välja, alltså.

Tuppfäktning var en respektabel sport långt in på 1800-talet. Kungligheter i Europa hade egna kamptuppar och arrangerade turneringar. Nu har sporten flyttat till Asien. Undrar om de amerikanska utövarna flyttar med, nu när det är olagligt i hela USA.

Bilger är eller har varit skribent på The New Yorker. Jag läste boken eftersom Malcolm Gladwell, en annan New Yorker-författare, uttalade sig positivt om boken på omslaget. Bilger har det rätta flytet och han skildrar sina intervjuobjekt så objektivt det bara går och tolkar allting till deras fördel. I de fall det finns två åsikter i frågan lyckas han beskriva det hela från båda synvinklarna. Bra gjort och en högst läsvärd bok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: