Åsa Linderborg ville göra en artikelserie i Aftonbladet där författare och andra berättade om böcker de påstått sig ha läst men som de egentligen inte läst. Alla läsare har nog sådana böcker som man kanske önskar att man läst, önskar så mycket att man till slut säger att man har gjort det. Men det var ingen som ställde upp på Linderborgs förslag. Det är pinsamt att berätta att man i alla år sagt att man läst den ena eller andra klassikern och sedan erkänna att det var lögn.
Jag läste ett litet häfte häromdagen, reklam för Håkan Nesser i allmänhet och hans senaste, Maskarna på Carmine Street i synnerhet. Nesser ger ett sympatiskt intryck, visst gör han, men det finns ändå saker som inte går ihop för mig. När Kära Agnes var ny såg jag en intervju med Nesser på TV. Där berättade han om favoritförfattare. Martin Amis nämndes, liksom Ian McEwan. Om man jämför McEwans Bookerprisvinnare Amsterdam med Kära Agnes så hittar man en rad likheter. Hela grundidén är densamma, upplösningen likaså. Skillnader finns också, men jag blev väldigt förvånad över ur mycket Nesser blivit inspirerad av McEwans dödligt mörka fars och att han inte märkt det själv och gjort något annat av Kära Agnes. Det är en bra liten bok och om Nesser varit medveten om hur stort intryck han tagit av Amsterdam hade den blivit ännu bättre. I det här häftet jag läste berättar Nesser att det efter 20 böcker kan hända att han faller in i en intrig han redan använt och att han måste vara extra uppmärksam på detta. Han borde också vara extra uppmärksam på att inte falla in i en intrig som någon annan använt.
Fast det var inte det jag tänkte på just nu, apropå Åsa Linderborgs artikelförslag. I häftet förklarar Nesser hur han kunde skriva en så mogen bok som debuten Koreografen. Han säger, ungefär: Jag var 38 år och hade läst 5 000 böcker.
Trettioåtta år.
Femtusen böcker.
Räkna på det.
Om vi säger att han började läsa på allvar när han var tio så betyder det att han måste ha läst minst 175 böcker om året. Ponera vidare att medellängden på dessa böcker var 300 sidor så måste han ha läst 140 sidor om dagen varje dag, år ut och år in sedan han fyllde tio. Det blir inte mycket tid över till basketspel, resor, studier, arbete… 140 sidor är inte så mycket, men varje dag, måndag till söndag, år ut och år in sedan tio års ålder. Det känns lite mycket. Det beror på vilken sorts böcker man talar om förstås. Bilderböcker går ju kvickt att läsa, B Wahlströmsböcker klämde jag själv en handfull om dagen när jag var 9-12 år. Men jag fick intrycket av att Nesser menade romaner. Han hade läst 5 000 romaner, det var därför han kunde skriva så moget i Koreografen. Det håller inte. Håkan Nesser borde vara den förste som i Aftonbladet berättar om några böcker han faktiskt inte läst.
Jag försöker komma på någon bok som jag själv påstått att jag läst, men just nu kommer jag inte på någon. Det är inte för att jag läst extremt mycket, men jag försöker vara försiktig. Någon finns det säkert. Så fort jag kommer på någon så meddelar jag det här. Jag kan säga att jag påbörjar fler böcker än jag avslutar. Hur många sidor måste man ha tröskat igenom för att räkna en bok som läst? En person jag känner räknar en bok som läst bara han läst första sidan. Det tycker inte jag, men räcker det med ett kapitel? Två? Halva boken? Ju äldre jag blir, desto svårare blir det att avsluta en bok. Det blir svårare att förtrolla mig. För varje läsning blir jag mer immun mot författarens trollformler. Det är bara naturligt.
Men jag kan ”erkänna” att jag bara läst en enda Nesserbok och det är denna Kära Agnes. Jag har påbörjat ett antal, för det är så många kunder som hyllar honom, men jag har bara orkat ett kapitel eller två. Sedan har jag tröttnat.
johns antikvariat 
Kommentera