På årets sista dag slumpade det sig att jag läste ut två tecknade memoarböcker. Alison Bechdels Fun Home: a Family Tragicomic var en uppmärksammad bok 2006, men den gick mig spårlöst förbi. Jag är glad att jag upptäckte den till slut, för den är otroligt bra. Författaren berättar om sin uppväxt i en liten stad i Pennsylvania. Främst är det ett porträtt av hennes pappa och hans relation till familjen. Han är en komplex person, på en gång en främling för sin dotter och samtidigt mer lik henne än vad de båda vill tro. Det är en fascinerande historia, väldigt litterär i sina referenser och noggrann i detaljerna. Men man behöver inte vara litteraturintresserad för att läsa boken, det är en uppslukande historia för vem som helst. Det finns planer att göra musikal på den, av personerna bakom Shrek: The Musical och det säger väl något om hur bred berättelsen är. Den exakta handlingen vill jag inte återge. Ju mindre man vet innan läsningen, desto bättre. Filmen Coal Miner’s Daughter spelar en viss roll för far och dotter i boken. Lustigt att den gick på TV samma kväll som jag läste ut Fun Home. Jag var tvungen att se om den och såg den då genom Alison Bechdels ögon.
Det är oundvikligt att jämföra Bechdels bok med Art Spiegelman’s Maus. Den boken står som ett riktmärke för alla moderna tecknade serier, i och för sig, men Maus och Fun Home har flera beröringspunkter. Mouse handlar om en pappas hemligheter och hur barnet påverkas av pappans problem att förhålla sig till sin egen historia. Det är huvudtemat i Fun Home också.
Här berättar Bechdel om hur hon skapade sin bok.
Och Loretta Lynn är still going strong! Coal Miner’s Daughter känns oändligt gammal, både filmen och perioden den berättar om, men Loretta Lynn var ung när hon började och hon turnerar än. När filmen gjordes var hon ”bara” 45. Hennes senaste skiva är inte helt färsk, men den producerades av Jack White.
Mer om hur tecknade serier skapas lär man sig i Jiro Taniguchis A Zoo in Winter. Det är också en memoar. Vid en första anblick inte lika dramatisk som Bechdels, men när jag läst ut den så kanske ändå. Båda handlar om uppbrottet från familjen, om att gå sin egen väg om att bli accepterad för den man är av sin familj (och andra)… Året är 1967 och Taniguchis unga alter ego vill bli mangaka (skapare av tecknade serier). Han bryter upp från Kyoto och flyttar till Tokyo där han turligt får anställning på en mangastudio. Han går igenom samma äventyr som de flesta unga män gör – och några ovanligare och på köpet får läsaren lära sig en del om hur manga skapades på sextiotalet.
Både böckerna är vackert tecknade och snyggt konstruerade berättartekniskt. Virtuost är ett ord jag inte gillar att använda, men nu gör jag det. Båda dessa tecknade memoarer är virtuost berättade i ord och bild. Bland det bästa jag läst i genren.
johns antikvariat 
Yummy, vilket härligt inlägg! Påminner mig om jag har AB här nånstans, oläst. Men var?
En annan sak: om jag inte minns helt galet så har du skrivit om Lhasa del Sela, troligtvis det första jag läste om henne. Sen hörde jag ett par låtar i ett underbart radioprogram, och sen var jag fast. beställde och har spelat henne varje dag (när ingen stoppat mig) i två månader nu.
Jo, jag skrev om Lhasas ljuvliga musik och tragiska öde. Bara tre skivor gjorde hon. Två enastående och en bara bra (stympad av artistens sjukdom). Hennes musik borde beröra alla sorters människor, så jag förstår inte vem som skulle vilja stoppa dig att lyssna på henne.
Genuspolemikerna älskar Alison Bechdel och hon är väl en själv, men det är en bisak när det gäller Fun Home. Den boken överbryggar politik, moral och könsfrågor. Den är större än sin författare, vill jag påstå. Jag har svårt att se att hon kommer att skapa ett lika kraftfullt verk. Hoppas att jag har fel.
Påmindes häromkvällen när jag såg Igelkotten(s elegans) på TV att tolvåriga Paloma i boken/filmen lär sig japanska bara för att kunna läsa Jiro Taniguchi på originalspråk. Då är man en hängiven läsare! Där är jag inte än.