Ian McEwans senaste roman, Sweet Tooth, var märklig. Mitt i bryter den alla konventioner och blir en metahistoria, som om författaren tröttnat på hela romanbygget och försökt hålla energin uppe genom att göra något helt oväntat. Det funkar inte alls. I The Guardian skriver McEwan om hur han ibland tvivlar på fiktionen. Vem bryr sig om påhittade karaktärer, egentligen? Inte han, inte när han är på det humöret, i alla fall. Det går inte att låta sig luras, suspend one’s disbelief, hur många gånger som helst. I slutet på texten berättar McEwan hur han hittar tillbaka till fiktionen, men ärligt talat känns det inte lika sant som första halvan där han övertygande smular sönder ”nyttan” med påhittade historier.
Både Orhan Pamuk och Hertha Müller har nyligen utkommit med böcker om hur litteraturen påverkat dem. Pamuks heter En naiv och sentimental prosaist, Müllers Alltid samma snö, alltid samma farbror. De är inte självbiografier, precis, men läsbiografier, vilken litteratur som gjort intryck på dem som författare och hur litteraturen format dem under uppväxten. Sydsvenskan skriver mer om dessa böcker. Även om de är olika så har de det gemensamt att de båda tror på fiktionen, mer än vad Ian McEwan verkar göra i sina mörkaste stunder.
johns antikvariat 
Kommentera