Cormac

Cormac McCarthy är het i Sverige just nu, särskilt på den antikvariska marknaden, vad det verkar. Jag minns när jag läste Blood Meridian, or an Evening Redness in the West. Det var min första Cormac, 1990 eller 91. Den är osannolikt våldsam och rå. Språkligt enkelt, korta meningar, men samtidigt svårläst eftersom tankekedjorna är otydliga. Berättande är bibliskt, det här är allvar… Inte långt efter den läsningen kom första delen i Borderstrilogin, All the Pretty Horses, som jag fick som gratisbok tillsammans med ett nummer av Esquire. Den fångade mig inte på samma vis. Jag läste ut den motvilligt. Del två, The Crossing började jag på men avslutade inte. Den tredje delen, Cities of the Plain står oöppnad i hyllan.

Child of God är min favorit-Cormac. Våldsamma saker händer, poänglöst. Obegripligt, men oerhört drabbande. En förståndshandikappad man stapplar omkring i ödemarken och omväxlande begår och utsätts för våldsamma handlingar. Hillbilly horror eller Nobelprisprosa, det är upp till läsaren att bestämma. Storheten ligger i gestaltningen. Det knappa språket, den orimliga handlingen. Hans senaste, The Road är mycket tydligare, men har samma känsla av hopplöshet. Det meningslösa i att vara människa.

Jag har haft Dessa vackra hästar och Övergången till salu i många år, både i pocket och inbundet. Inte en jävel brydde sig. Till slut gjorde jag mig av med pocketutgåvorna på Krämarmarknaden i Simrishamn för en femma styck. Jonas Bergh köpte dem, så de fick ett bra hem. Det är nog fem år sedan. Övergången har jag sålt i år, Dessa vackra hästar har kanske gått åt tidigare säsonger, för jag hittar den/dem inte .

Men nu! Efter Bröderna Coens film och framgången med The Road är Cormac på svenska hårdvaluta. Särskilt Dessa vackra hästar, som för dagen endast går att uppbringa i ett enda ex på nätet, 400 spänn. Övergången finns i några fler exemplar. Det är ju typiskt. Det ska alltid till en film för att folk ska få upp ögonen för en bok. Det är konstigt, irriterande faktiskt. Och i det här fallet, No Country for Old Men så är ju den boken författarens sämsta, som jag förstår det. Det är i alla fall den enda av hans böcker som fått dåliga recensioner. Den lämpar sig väl för filmatisering och filmen är utmärkt.

Konstigt (nej, förresten, inte konstigt) att Dessa Vackra hästar och Cormac inte blev stor tidigare, när Billy Bob Thornton filmatiserade den med Matt Damon i huvudrollen. Filmen floppade men fick fina recensioner. Den saknade en krydda: Det meningslösa våldet, det våld som är hela ”meningen” med No Country for Old Men. Livet är våldsamt och meningslöst. Har du tur så överlever du tills du blir gråhårig. All the Pretty Horses handlar mer om jakten på det förgångna. Året är 1949 och två unga män rider i Texas söderut mot Mexiko. De vill jobba med hästar, men bilarna och traktorerna tar över. Kanske finns det jobb i Mexiko.

Billy Bob Thorntons genombrott, Sling Blade har ett stänk Cormac i sig. Filmen är som en mycket mild och snäll variant på Child of God. En del våld, men inte i närheten av det som förekommer i Child of God. Bra film. Billy Bob gör sin karaktär övertygande, en efterbliven man som tvångsutskrivs från hemmet han bott på i större delen av sitt liv sedan han slog ihjäl men man med ett sling blade, ett lieblad. ”Some people call it a Kaiser Blade. I call it a Sling Blade.”

Får mig att tänka på Bad Boy Bubby, som är en helt annan film, lite märkligare men bra den med.

Kontentan är: Jag grämer mig över att jag inte har fler exemplar av Dessa Vackra hästar.