Den som uppmärksammar kopplingen mellan Larry David/Seinfeld och Richard Yates är helt klart en bildad och intelligent person. Larry David är ett komiskt geni och Richard Yates var en mästare på den självbiografiska, romanen. Debuten, Revolutionary Road, borde vunnit National Book Award, men priset gick till en annan, nästan lika bra, debutant, Walker Percys The Moviegoer. Jag bläddrade i Nick Hornbys The Complete Polysyllabic Spree i en affär i förra veckan och såg då att ett kapitel behandlade ”the Larry David-Richard Yates connection.” Jag köpte genast boken och gick hem och läste ut den på två sittningar. Ibland säger jag att de bästa böckerna som finns är de som handlar om – böcker. Visst är det så. Åtminstone när man är på rätt humör. The Complete Polysyllabic Spree är Nick Hornbys samlade bokkrönikor för tidskriften The Believer. Varje månad redovisar Hornby vilka böcker han köpt och vilka han läst. Tanken är att han bara ska välja att läsa böcker han tror är bra, och om han skulle råka välja något som visar sig var trist så får han inte skriva om den boken. TCPS är väldigt rolig och dessutom informativ. Hornby skriver så trevligt och får läsaren att vilja bli kompis med honom. Det gör att när jag finner att jag läst vissa av de böcker Hornby skriver om, så känner jag sig duktig. Oh, jag är som den där trevlige, framgångsrike Nick Hornby.
Richard Yates skrev en handfull romaner varav debuten, Revolutionary Road, är den bästa, en amerikansk klassiker, en period glömd, men efter författarens död återupptäckt, eller återlanserad, snarare. Den blir snart storfilm med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet, faktiskt. Men Yates märkte nog själv att han inte riktigt kunde nå upp till förstlingsverkets höjder med sina följande alster. De är bra, de är mycket bra och jag har läst nästan alla, men i dem finns ekot av Revolutionary Road. Samma teman behandlas, men han gjorde det bäst första gången. Yates liv blev eländigt, inte lagomalkoholist som Peo Enqvist utan fruktansvärd, brutal genomvidrig alkoholism utan försonande drag. Och det är här Larry David kommer in i bilden. Han var nämligen ihop ett kort tag med en av Yates’ döttrar och det är den upplevelsen han beskriver i det avsnitt av Seinfeld där gänget får träffa Elaines pappa, det kände författaren, som är en extermt jobbig översittartyp. I Davids/Seinfelds händer blir det förstås kul, men tar man bort humorn så ser man tragedin tydligt.
Fast Hornby läser inte Yates under den period denna läsdagbok sträcker sig, utan en biografi över författaren. Den boken avslöjar att Yates i stort sett skrev sin självbiografi i romanform hela sitt liv och utnyttjade sin familj och bekantskapskrets som inspiration till de mer eller mindre skadade människor han skriver om. Hornby läser många böcker och en del har jag läst och gillat. Allra bäst enligt mig (och Hornby håller nog författaren högst också) är Marilynne Robinsons Housekeeping. Den utkom 1981 och fick PEN/Hemingway Award för bästa debut. Författarens nästa roman dröjde 23 år. Det heter Gilead och vann Pulitzerpriset 2004. Uppmärksamheten denna comeback gjorde att jag upptäckte författaren och hennes debutbok. Den känns mycket självbiografisk och ”sann”, men jag tror inte att den är mer verklig än någon annan roman. Vissa saker i boken, dedikationer etc, motsäger verkligen att det skulle finnas särskilt mycket sant i berättelsen. Det handlar om två systrar som genom olyckliga omständigheter tillbringar sin barndom utan sina föräldrar. Först med sin mormoder, sedan med morfaderns systrar och sist med sin moster. De flyttar ingenstans utan det är deras fostermödrar som flyttar till deras hus, mormoderns gamla hus ute i obygden i staten Washington. Man blir inte särskilt klok på handlingen när man läser baksidan. Där står mest hur bra recensioner boken fått. Jag har också svårt att redogöra för någon direkt handling, även om de finns där, mycket tydligt. Det handlar om två flickor som hittar olika strategier för att bli vuxna och hantera sin udda situation i livet. Men det är mycket mer än så. Landskapet är en lika viktig karaktär som de två flickorna. Landskapet lever på ett sätt jag sällan upplevt i en bok. Läsaren blir verkligen delaktig i miljön. Det är mycket bra.
Jag gör inte boken rättvisa. Den är nära nog magisk.
Hornby gillar Housekeeping, men han tycker att Gilead är snäppet bättre. Den är också fantastisk, men eftersom jag läste Housekeeping först så drabbade den mig hårdare. Hornby började med Gilead. Glädjande nog har den nyss kommit i pocket på svenska.
Hornby lyckas verkligen förmedla glädjen med läsning, vilket är en av poängerna med hans spalt. Alltför ofta används recensionen som en positionering av recensenten själv. Recensenten sätter sig över verket eftersom han/hon bedömer det, och då kan det undersökta verket inte vara för bra. Det måste alltid finns något som inte duger. Hornby har inga sådana spärrar. Gillar han något så gillar han det väldigt mycket.
Man får många bra lästips här. Ett som jag kan skriva under på extra mycket är Moon Dust av Andrew Smith. Den bygger på den lysande idén att intervjua de män som gått på månen. De är bara nio kvar nu, av tolv. De börjar bli gamla och snart finns de inte kvar. Hur påverkade månresan dem? Författaren varvar intervjuerna med att berätta om sin egen uppväxt i månkapplöpningens skugga. Ett väldigt bra stycke nutidshistoria (om man med nutid menar 60-00-talet). Jag var också helt såld på rymdresorna, men jag är lite yngre än Smith, så Rymdskytteln var min grej. Jag minns att man kunde ringa upp ett nummer och lyssna på kommunikationen mellan rymdskytteln och Houston. Det var häftigt då, men låter som rena artonhundratalet nu.
På omslaget till The Polysyllabic Spree skriver en recensent att hon skrattar på varje sida. Ja, nästan jag också. När skrattade du högt (av glädje) senast du läste en recension?
johns antikvariat 
Kommentera