Idag fick jag igen höra att jag har ett drömjobb. ”Det har varit min dröm att öppna antikvariat”, var det någon som sa till mig. Formuleringen är alltid den samma, ”min dröm”. Jag vet inte hur många gånger jag hört det, folk som drömt och drömmer om att öppna antikvariat.
Jag drömde aldrig om antikvariat innan jag startade min verksamhet. Det bara blev så. Det är ett naturligt steg för en biblioman och storläsare. När man samlat på sig de flesta böcker man själv vill ha kan man börja samla åt andra.
Men de som drömmer om detta, vad är det i denna verksamhet som lockar till så många drömmar? För mig är det något jag måste göra, mot bättre vetande. Uruselt betalt, ganska hårt fysiskt arbete, men jag måste ändå.
För länge sedan sa Paul Auster att han hatade att skriva, det var så svårt, så ansträngande (det var på den tiden han skrev riktigt bra böcker). Men alternativet till att skriva, nämligen att inte skriva, var ännu värre, så därför gjorde han det, trots att han inte tyckte om det. Så är det lite med mitt antikvariat. Jag kan inte säga att jag älskar det, att det är mitt drömjobb, men jag måste göra det.
Ryktet om antikvariatets död var överdrivet, står det i dagens Svenska Dagbladet.
johns antikvariat 
Så är det nog med alla jobb, tror jag. Mer eller mindre. Ibland är det kul och givande, ibland är det mindre kul – men kanske ändå givande på något sätt.
Jo, fast jag tror att antikvariatsägare är högt upp på listan över drömjobb för en hel del människor. De som gillar att läsa tänker att det skulle vara ett trivsamt jobb. Och det är det också, men det är jobbigare – inte minst fysiskt – än vad många tror. Särskilt som jag gör det. Jag har haft många andra jobb också, men aldrig har någon sagt till mig att de drömt om att jobba med det jag jobbade med just då. På antikvariatet händer det ganska ofta, flera gånger om året.
Jag tycker det är skönt att din verksamhet kan gå runt. Är själv en kulturarbetare och vill arbeta med böcker men det känns långt borta att starta eget.