Random acts of senseless reading

26 Okt

Ganska ofta läser jag med mening. Jag får för mig att jag vill veta mer om något eller läsa många böcker av samma författare. Den här hösten har inte varit sådan. Val av läsning har varit synnerligen slumpmässig.

Billy Ehns memoar Frånvaron låg överst i en hög böcker på antikvariatet. Jag läste första sidan och den var inte dålig så då läste jag resten av boken. Den handlar om hur författaren hanterat känslan av att bli övergiven. Billy Ehn är professor i etnologi vid Umeå universitet, men den här boken handlar mest om barnet Billy och hans speciella uppväxt. Å en sidan speciell, å andra sidan, har vi väl alla haft väldigt speciella förhållanden. Vad som än händer oss i barndomen får det stark påverkan på resten av våra liv. Le Clézio sa till Ingrid Elam att en människa formas av sin upplevelser mellan 7-15 år. Själv träffade han sin pappa för första gången när han var elva. När Billy Ehn var lika gammal tog hans pappa livet av sig genom att spränga sig själv i luften. Boken skildrar författarens detektivarbete för att ta reda på varför fadern gjorde detta, och varför Billy själv blev behandlad som han blev av mor och styvmor. Det är inte Pojken som kallades Det, men det är samma genre, Mis-Lit for Machos. Jag blev berörd, och det var en spännande läsning, trots att man snart förstod att den här berättelsen inte skulle få någon closure.

I en annan hög låg Underliga historier av Arthur Conan Doyle, i ett trevligt litet skinnband från 1930. Det här är en samling mysrysare och kluriga deckarproblem. Flera skulle lika gärna kunnat ha Sherlock Holmes i huvudrollen. Ganska kul läsning men genomusel översättning. Värst är när ett mysterium med några försvunna personer på ett tåg ska förklaras. Tåget rörde sig långsamt över en sträcka. Där körde det bara 8-10 mil i timmen och då var det inget problem för de försvunna personerna att hoppa av i farten. Det handlar förstås om miles per hours, dvs 14-16km/h.

Sedan hittade jag Raymond Chandler Speaking, som inte var ett lika slumpmässigt val. Inte mer än att jag aldrig haft boken, och nu fick jag in den. Det var förstås en slump, men Chandler är en författare jag gärna blir komplettist på. RCS är en redigerad brevsamling där hans brev sorterats i ämneskapitel. Chandler on Chandler, Chandler on the Mystery Novel, Chandler on Hollywood osv. Det är bra, tycker jag för jag har försökt läsa andra brevsamlingar av stora författare, t ex Graham Greene och John Steinbeck, som varit i det närmaste oredigerade. En mängd brev presenterade i kronologisk ordning, tvingar läsaren att vada igenom ganska mycket dravel och ointressanta ord innan man kommit fram till väsentligheterna. Den här Chandlersamlingen är tvärtom upplagd som en vanlig essäbok, ämnessorterad och synnerligen läsvänlig.

Här är en samling visdomsord från kapitlet Chandler on the Craft of Writing.

The people whom God or nature intended to be writers find their own answers, and those who have to ask are impossible to help. They are merely people who want to be writers.

I’m always seeing little pieces by writers about how they don’t ever wait for inspiration; they just sit down by their little desks every morning at eight, come rain or shine, hangover and broken arm and all, and bang out their little stint. However blank their minds or dull their wits, no nonsense about inspiration from them. I offer them my admiration and take care to avoid their books.

Me, I wait for inspiration, although I don’t necessarily call it by that name. I believe that all writing that has any life in it is done with the solar plexus.

The intelligent part of a writer’s public wants a change of pace, they want him to try new themes and new places, but the public that buys a book in quantity wants the same standard brand of merchandise they have been getting.

When I open a book and see writing like ‘her appearance was indeed shocking’, ‘I felt the first stab of remorse’, ‘rich full-blooded beauty’ etc I get the impression that I am reading a dead language.

Let me warn you out of such experience as I have that any writer who cannot teach himself cannot be taught by others (…) I take a very dim view of writing instruction in general, above all the sort that are advertised in the so-called writers’ magazines. They will teach you nothing that you cannot find out by studying and analyzing the published work of other writers. Analyze and imitate; no other school is necessary.

As a writer of twenty years professional experience I have met all kinds of people. Those who know most about writing are those who can’t write. The less attention you pay to them the better. They are on the outside looking in and what they see is no good to the man inside; it is in a different category of mind. So I have made three rules of writing for myself that are absolutes: Never take advice. Never show or discuss work in progress. Never answer a critic.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: