If this is reality you can keep it!

24 Jan

När jag var liten fick jag en badge av min morbror med texten ovan. Det var det snällaste han någonsin gjorde mot mig. I övrigt var han en jubelidiot. Kanske skulle jag skriva en bok om min knäppa barndom. Men ska jag kalla den för roman eller självbiografi? Riktiga författare skriver nuförtiden romaner om sina liv, inte memoarer. Jag tänker på Per Olov Enqvists Ett annat liv och Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten. Andra skriver böcker som sägs innehålla sanningen. Det är mycket snack om sanning och verklighet nu. Jag förstår inte varför det är så viktigt för så många läsare att en text är sann i konkret mening. Vet de inte att fiktionen skildrar vår så kallade verklighet bättre än rena verklighetsreferat? Förresten är all text lögn; så fort du sätter pennan till pappret skapas en osanning, eller i bästa fall, en version av verkligheten. Text är text, verklighet är verklighet. Inget originellt med det, men efter all debatt som uppstår varje gång en James Frey eller Liza Marklund skriver en verklighetsbok, så undrar jag hur mycket folk tänker på sånt, egentligen.

För ett par veckor sedan läste jag Running with Scissors av Augusten Burroughs. Det är en memoar, farligt nära att kunna kallas mis-lit, misery literature, men den är bättre än så. Författarens unga liv är verkligen miserabelt, men det blir underhållande litteratur av det hela. Hans mamma är på väg in i sinnessjukdom. Varje höst blir hon psykotisk. Hans pappa är alkoholist. För att få ordning på sitt sitt liv börjar mamman gå till en psykiater som, visar det sig, har sina egna problem. Augusten får från tretton års ålder bo hos doktorn och hans familj. Alla är snälla och Augusten trivs, men om man vill ha ett varnande exempel för att vara gränslös som förälder så är doktor Finch utmärkt. Augusten vill inte gå i skolan. Han blir mobbad och tycker inte att han lär sig någonting. Han vill hellre gå på bio på dagarna och skriva i sin dagbok. Det finns bara ett sätt att slipppa skolan, säger doktorn, du måste göra ett misslyckat självmordsförsök. Doktorn ger Augusten lämpliga piller och sprit så att han ska tuppa av och tas till sjukhus för magpumpning. Huset de bor i förfaller. Barnen sågar ett hål i taket till köket för att få mer ljus. Doktorn spår ibland framtiden i utifrån formen på sina fekalier. Ja, på den nivån är det. Augusten lyckas trots denna eländiga omgivning bli vuxen. Slutet är lyckligt: Här kommer debutboken som får fina recensioner, den blir filmad med Annette Bening, Gwyneth Paltrow och Joseph Fiennes (kärleksparet från Shakespeare in Love). Burroughs har skrivit flera framgångsrika memoarböcker och är mycket aktiv på nätet: www.augusten.com. Så honom gick det bra för ändå. Fast hade han inte haft detta att berätta hade han troligen inte blivit författare. Det påminner mig om ett Bill Hicks-skämt. Han säger att han turnerat med en helkvällsshow på trettio sekunder. Det är svårt att komma på material när man haft en normal uppväxt:

Mama never beat me, daddy never fucked me. I don’t know if the show will be able to relate to dysfunctional America, but that’s how I was raised. Sorry. No bone to pick.

Det är kanske därför dessa sanna historier säljer så bra. Det faktum att de berättar något som är väldigt viktigt för dem gör dem också till bra författare, bra som i att många läsare vill veta ”hur det går.”

En parentes: det är lätt att försjunka i klickmani på imdb.com. Jag skulle kolla stavningen på Annette Bening och fann då med några få klick att både Patrick Wilson och Jackie Earle Hayley har stora roller i filmen Watchmen. Båda var också med i Little Children, som jag nämnt tidigare, som är en helt annan sorts film. I Watchmen spelar de superhjältar (utan superkrafter), i Little Children spelade de misslyckad advokatstudent som inte vill bli vuxen resp sorglig sexualbrottsling.)

Likheterna mellan Augusten Burroughs och David Sedaris är slående. Det känns som att förlagen letade lite mer aktivt efter någon som Sedaris efter hans framgångar i slutet på nittiotalet. En homosexuell man som kan skriva vasst och har en extrem barndom att berätta om. David Sedaris är bättre på alla plan, utom möjligtvis det faktum att hans barndom verkar ha varit mindre katastrofal än Burroughs. Som författare – och det är allt som räknas, eller hur, är Sedaris överlägsen. Tyvärr har jag läst nästan allt han skrivit. Här är en ganska ny text från The New Yorker som visar hur bra han är. Den handlar om valrörelsen, men den är läsvärd ändå, jag lovar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: