A fraction of the whole av Steve Toltz

23 Sep
A Fraction of the Whole
You never hear about a sportsman losing his sense of smell in a tragic accident, and for a good reason; in order for the universe to teach excruciating lessons that we are unable to apply in later life, the sportsman must lose his legs, the philosopher his mind, the painter his eyes, the musician his ears, the chef his tongue.

Förstameningen i boken.

På sommaren hinner jag inte läsa så mycket. Jag påbörjade denna bok före midsommar och jag var inte klar med den förrän i slutet av augusti. Den är ganska tjock, drygt 700 sidor, men normalt borde den inte tagit mer än en vecka att läsa. Men torghandel tar nästan all vaken tid i anspråk.

A Fraction of the Whole nominerades till förra årets Bookerpris men vann inte. Flera kunder har hyllat vinnaren, Arvind Adigas The White Tiger, så jag ska försöka läsa snart. A Fraction of the Whole var inte dålig, men heller inte det bästa jag läst. Det är en drastisk skröna om två bröder och deras pappa i Australien. Skröna är ordet, för om man tänker efter så är det mesta som händer i den här historien helt orimligt. Det är inte en realistisk bok. Det första kapitlet behandlar berättarens far, hans uppväxt och liv. Det är framställt som en gigantisk monolog över tvåhundra sidor. Det är en häftig historia, roliga infall, knasiga idéer. Wit on every page, skrev någon recensent och jag håller med. Man skrattar högt ganska ofta. Den här första delen är riktigt bra. Pappan berättar att han låg i koma som barn, när han vaknade hade han en lillebror. På grund av några olyckliga beslut från berättarens pappas sida, efter sitt uppvaknande. blir lillebrodern kriminell. Till och med Australiens mest kända brottsling. Pappans berättelse klarar sig bra som en egen bok. Det kunde varit bra här. Men sedan följer ytterligare femhundra sidor. Först hundra sidor med mammans lika skruvade berättelse, sedan berättarens eget liv… Som jag förstår det har Toltz skrivit på den här boken i många år, han har rest jorden runt och samtidigt skrivit. En dag försökte han sammanfoga alla lösa bitar han hade. Varje del i sig var nog så bra, men när han satte ihop dem, de olika historierna och infallen förlorade delarna i styrka. Summan av delarna är mindre än delarna var för sig, kan man säga. Jag tappar intresset för karaktärerna. Är man så jävla dum, tänker jag, så kan de ha det. Och så ska man väl aldrig känna med en huvudkaraktär i en bok?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: