Vad ska jag läsa?

Vad ska jag läsa? Ibland är det svårt att hitta rätt bok. Mest är det slumpen som styr mig, och viljan att hitta något nytt. För varje läst volym är läserfarenheten lite mer berikad och urvalet av nödvändiga läsupplevelser lite mindre. En läst bok betyder inte en läsupplevelse mindre, för den boken får representera flera hundra, flera tusen liknande böcker. Jag är inte den sortens läsare som vill känna igen mig i boken. Om jag läst en bok med Nisse Karlsson som huvudperson vill jag inte träffa honom igen i nästa bok. Om jag har fått leva hans liv i tre-fyrahundra sidor så behöver jag inte vet mer om honom. Jag vet att jag är i minoritet här. Läsare av skönlitteratur , om jag ska tala alldeles för generellt, gillar att känna igen sig. Jag läser mycket skönlitteratur, men jag vill bli överraskad och lära mig nya saker. Jag vill inte känna igen mig.

Jag tittade i hylla och hittade några intressanta volymer. Arboretum av David Byrne, The Angels on the Roof, noveller av Russell Banks och Mr Wilson’s Cabinet of Wonder av Lawrence Weschler, naturhistoriska essäer av en New Yorker-skribent. Arboretum är inte en bok att läsa från pärm till pärm. Byrne har samlat ihop en mängd träddiagram över olika ämnen som han funderat över. Svårt att beskriva utan att se diagrammen. Det är en inspirationsbok som får läsaren att få nya infallsvinklar på världen. Sorteras under Konst/filosofi/telefonkludd/humor. I det inledande förordet hänvisar Byrne till en bok av Lawrence Weschler som heter Everything that Rises: A Book of Convergences. Det tog jag som ett tecken på att det var Weschlers bok jag skulle läsa. Jag läste första kapitlet, som lovade gott, men sedan förla jag boken och hittade den inte på en vecka. På den veckan läste jag Fredrik Sjöbergs Den utbrände kronofogden som fann lyckan. En samling texter i samma stil som hans två tidigare pärlor, Flugfällan och Flyktkonsten. Det som skiljer Kronofogden från dessa båda är att det inte finns en röd tråd på samma sätt, ingen berättelse, kan man säga. Läsaren drivs inte av att få veta vad som händer sedan. Flugfällan och Flyktkonsten är, förutom att de är oerhört berikande och lärda, också spännande som en kriminalroman. Kronofogden består av avslutade texter som inte hänger ihop. Ganska många recensioner som i Sjöbergs händer blir till personliga essäer snarare än bokanmälningar, vilket inte är fel. Den anmälda boken kommer i bakgrunden och Sjöbergs filosoferande tar förgrunden. Någon gav författaren epitetet ”Den vise på ön”. Jag säger inte emot.