Jag såg nyss You Will Meet a Tall, Dark Stranger på Sveriges äldsta biograf, Scala i Ystad. Filmen var bra, som vanligt. Jag är när det gäller Woody Allen helt okritisk. Jag gillar allt han gör. Sorry, sådan är jag. Han inleder med att berättaren (inte Allen själv) citerar Shakespeares Macbeth: ”It is a tale told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing.”
Många berättartrådar spinns, men det är sant att de på slutet inte betyder så mycket, de vävs inte samman, tittaren får inte veta hur det går. Slutet läggs i betraktarens ögon, och det är inte fel. Jag ska inte försöka mig på något handingsreferat, det händer som sagt mycket. Men en tråd är extra intressant för den bokintresserade. En av karaktärerna är författare som kämpar med sin nya bok. Han får inte till det, den blir refuserad. Han har en god vän som också skrivit en bok. Han har visat den för den refuserade författaren, som tycker att boken är fantastisk. Vännen är olyckligtvis med i en bilolycka och omkommer. Den refuserade författaren ser sin chans och snor manuskriptet och säljer det som sitt eget. Eftersom Woody Allen är den han är så låter han det inte stanna där utan tar idéen ett varv till, men grundpremissen är ju i stort den samma som i Alan Warners Morvern Callar. Undrar om Allen läst den och tänkt, det där är en bra idé, den kan jag använda någonstans. För om det är något man kan kritisera med filmen så är det att den känns som en samling bra idéer som inte alltid hänger ihop. Jämfört med Cassandra’s Dream, som egentligen bara är en enda idé, så är YWMATDS raka motsatsen. Många ganska bra idéer som inte riktigt hänger ihop. Men jag klagar som sagt inte, jag älskar det.
Filmens roligaste replik går ungefär så här: ”He is seing someone else. She is dead. They are always the stiffest competition.”
johns antikvariat 
Kommentera